Skiller – Novels of Suburbia – 2010

Det här är faktiskt en ganska bra platta när man har plöjt igenom den några gånger. Musikaliskt ligger det någonstans mellan teknisk och melodisk Death/Thrash, emellanåt med vissa inslag från power metal skulle jag nästan vilja påstå. Det blir lite lätt rörigt när man ska försöka få grepp på det och även om det egentligen som sagt är ganska bra finns det ett par saker som drar ner upplevelsen ganska rejält för mig. Dels har vi då den kraxiga sången, som alltid tycks vara det som får stryka på foten när nya band ploppar upp. Det är lite för skrikigt och lite för pretentiöst försökt att efterlikna något som är mycket bättre än vad man klarar av. Det andra problemet handlar också om ljudet, man har nämligen i några av låtarna slingor som låter som ett 8-bitars Nintendo eller som en billig synth, köpt för 49:90 på årets leksaksrea. Det låter verkligen inte bra och även om övrig instrumentering tilltalar går det inte att komma ifrån att detta drar ned helhetsintrycket en smula. Texten har jag överhuvudtaget ingen aning om eftersom jag inte kan uppfatta den men det lägger jag inte så stor vikt vid i det här fallet. Det som är musikens tillgång är gitarrspelet som emellanåt är riktigt innovativt och bra! Tyvärr blir det också lite tröttsamt i längden och de största behållningarna vad gäller musikaliska kvaliteter finns på plattans första halva.

5/10 

Recension: Deep Purple – Machine Head – 1972

Två år efter det legendariska albumet Deep Purple In Rock kom den här plattan – Machine Head. Personligen finner jag det vara en mycket bättre platta än In Rock även om det faktiskt inte är så mycket som skiljer dem rent musikaliskt. Det flummas dock inte ut lika mycket här i olika psykedeliska utsvävningar och det är jag evinnerligt tacksam för då det är en musikalisk inriktning som verkligen inte tilltalar mig! Det känns som om bandets mest klassiska sättning (Gillan, Blackmore, Paice, Glover och Lord) hittat varandra på riktigt här och tycker det är roligt att spela tillsammans. Men med tanke på att det bara blev en skiva till med den här sättningen kanske så kanske det är en bedräglig känsla. Hur som helst så återfinns några av bandets mest klassiska låtar på den här skivan, Highway Star, Space Truckin’ och sist men inte minst dunderklassikern Smoke on the Water. Övrigt material har kanske inte nått samma status men är icke desto mindre kompetenta. 

6/10 

Recension: John Norum – Another Destination – 1995

Jag tyckte väl inte att John Norums debutalbum Total Control från 1987 var överdrivet bra, medan andra skivan Face the Truth fem år senare var ett rejält lyft. Därför hade jag höga förväntningar på ytterliggare förbättringar när jag lyssnade på det här – hans tredje soloalbum. Tyvärr blev min initiala besvikelse redan under de första två, tre låtarna allt större ju mer jag genomled av skivan. Jag säger genomled för maken till gitarrmasturbationer fanns inte ens på solodebuten! Vi har fattat att han klarar av att hantera gitarren nu, vi behöver inte få det nedkört i halsen tills vi spyr! Dock är själva produktionen klart bättre än på Total Control och ljudbilden är mycket behagligare att lyssna på. Det finns också ett par ballader som höjer betyget något men på det hela taget känns det här som ett väldigt onödigt album och snarare en återgång till den musikaliska omogenhet som fanns i början av solokarriären.

4/10 

Recension: Twisted Sister – Come Out and Play – 1985

Om You Can’t Stop Rock n’ Roll var en perfekt övergång från första plattan Under the Blade och referenspunkten Stay Hungry, så är Come Out and Play en riktigt bra efterföljare till densamma. Den har inte riktigt lika klockrena låtar som på Stay Hungry men man lyckas fortfarande lika effektivt med de låtarna som verkligen sitter. Be Crool to Your Scuel är förstås en favorit och här har gänget lyckats få med både Billy Joel på piano och Alice Cooper på sång tillsammans med Dee Snider. Men inte nog med det, Brian Setzer spelar gitarr och Clarence Clemons från The E Street Band spelar saxofon. Och denna blandning av människor funkar utmärkt för att skapa en riktig röjar rock n’ roll låt som egentligen inte har något med heavy metal Att göra. Det har kanske inte bandets cover av The Leader of the Pack heller men den funkar också mycket bra in i plattans koncept. Lite så där med glimten i ögat kans man väl säga. Mer seriösa och klassiskt hårdrockiga är kanske halvballaden I Believe In You och The Fire Still Burns. Jag gillar även den snabbar titellåten Come Out and Play när den verkligen kommer igång. Man flirtar lite med den gamla klassiska gängkrigsfilmen The Warriors i dess inledning vilket också funkar utmärkt. Man skulle kunna säga att man här kombinerat de två första plattorna som innehåller mer klassisk hårdrock och heavy metal med de trallvänliga och mer popiga låtarna på Stay Hungry. Jag tycker det här är ett något underskattat album som faktiskt förtjänar mera uppmärksamhet. Inte för att det är perfekt på något sätt men tillräckligt bra för att inte glömmas bort.

6/10 

Recension: John Mellencamp - Nothing Matters and What if it Did - 1980

Först och främst måste vi reda ut det här med John Cougar, John Cougar Mellencamp och John Mellencamp. Jag listar alla skivorna under namnet Mellencamp eftersom jag finner det mest korrekt. Artistnamnet John Cougar som de första skivorna släpptes under var helt enkelt en produkt av att det skulle vara lättare att marknadsföra honom under det namnet. ”Cougar” hängde sedan kvar under hela 80-talet och det var inte förrän 1991 med Whenever We Wanted som det försvann helt och hållet. John Mellencamp har tydligen ogillat artistnamnet redan från början men har fått ge sig för skivbolagens makt. Nåja, nog om den saken…

Beroende på lite hur man räknar är det här John Mellencamps fjärde eller femte studio album och kom efter John Cougar i diskografin. Det hörs ganska tydligt att den är gjord i denna tidsperiod och den är också ganska lik sin föregångare. Det är väl främst sättning och kanske inte så mycket kompositionerna som man känner igen. Personligen tycker jag att melodierna på den här skivan, åtminstone när den har kommit igång efter tre-fyra låtar, är mycket bättre än på föregångaren. Den är helt enkelt klart värd sitt pris och det är heller inte en massa krusiduller och inblandande av andra musikstilar som Country och Folk som senare skulle bli fallet. Det är här i början på karriären som rotrocken är som stabilast och minst uppblandad med annat.

Det är förstås både bra och dåligt. Bra därför att man får till enklare melodier och musikaliskt komp om man inte blandar in en massa influenser. Dåligt för att man tenderar att få en viss enformig inriktning framåt slutet. Nu är det där förstås petitesser som jag tar upp bara för att jag är oerhört petig. Det här är egentligen hur bra som helst och det finns ingen anledning att klanka ner på det. Men ska man göra en bedömning är det lika bra att göra den så detaljerad som möjligt. Med det sagt tänkte jag här och nu avsluta den här recensionen med att kommentera texterna som jag finner ovanligt kärleksfulla. Det handlar mycket om relationer, inget unik förstås men det är skrivet på ett sådant sätt att jag faktiskt känner mig nödgad att ta till mig dem och verkligen lyssna redan vid första bekantskapen. Skivan växer sedan och blir bara bättre och bättre!

7/10