Recension: Dio – Holy Diver – 1983

Jag köpte den här plattan när det var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med Ronnie James Dios tragiska bortgång införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag. Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion ”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite tunt, men å andra sidan är det Dios första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora framgångar.

7/10

Recension: Meatloaf – Bat out of Hell – 1977

Den här plattan har jag haft ganska länge och den är väl ganska omtalad för sina kvaliteter också. Den räknas definitivt som en klassiker och ska man bara ha, eller känna till, en platta med Meatloaf, så är det den här som gäller. Jag har dock aldrig varit något jättefan av den och funnit den vara ganska tråkig och intetsägande. Inget utöver det vanliga, men förstås med något enstaka undantag som Paradise by the Dash Board Light, som jag alltid har gillat. Det är ett tredelat episkt mastodontverk som verkligen imponerar. Efter att åter ha lyssnat igenom den efter ett antal år i träda finner jag den förstås vara väldigt kompetent. Det doftar gammal hederlig rock n’ roll utan några pretentiöst drivna krusiduller. Och det är ganska skönt att albumet är mycket homogent, det spretar inte på något sätt, man får det man hör och inget mera och faktum är att jag gillar den här mer än vad mitt minne ville erkänna.

7/10

Recension: Entombed – Wolverine Blues – 1993

Det här var inte en lika bedrövlig platta som Morning Star som jag skrev om för ett tag sedan. Men det är inte vidare bra i alla fall och det är sången som förstör. Det är samma karakteristiska skrikande som genren i stort och jag gillar inte det. Musiken förutom sången är väl helt ok, det är inte överdrivet innovativt med helt klart trevligt musikaliskt arrangerat. Men eftersom melodier är helt frånvarande på grund av vokalisttekniken drar detta ned helhetsintrycket en hel del.

4/10

Recension: Jennifer Davids - Predictable - 2001

Jennifer Davids

Predictible

2001

Polydor 547 831-2

Det här albumet är vid första anblicken inte lika starkt som Jennifers andra platta Brand New Start. Men efter några lyssningar växer det betydligt. Inte för att det här känns unik på något sätt utan snarare för att låtarna sätter sig i hjärnbarken och man kommer på sig själv med att tycka att den fungerar utmärkt som bakgrundmusik medan man gör något annat. Det är väl i och för sig inget bra omdöme, men jag finner ändå att en del musik lämpas sig utmärkt till denna typ av aktivitet. Inget man stör sig på, men heller inget man måste koncentrera sig på och som kräver ett knäpptyst lyssningsrum för att uppskattas. Det är också en styrka menar jag.

Plattan innehåller annars främst popballader med lite stänk av soul men är klart tuffare producerad än Brand New Start. Anledningen till detta var att bolaget trodde skivan skulle vara lättare att sälja om den lät lite mera som Shania Twain eller Faith Hill. Men låtarna är heller inte Jennifers egna och det märks att de inte ligger henne lika varmt om hjärtat och att hon inte är riktigt bekväm i den stil som skapats åt henne. Trots detta levererar hon klatschiga refränger som snabbt sätter sig i låtar som Love, Pain and the Whole Damn Thing som också blev singel och letade sig in på den tyska Top 100 Single Charts och i den tämligen pekorala Don’t Ever Let Me Go: oh baby hold me/let the mystery unfold baby/you’ve got my soul baby/don’t ever let me go/it’s love baby, no maybes/you make my heart beat so crazy/show me there’s no way/you’re ever gonna let me go/don’t ever let me go.

Bättre är den text som pryder refrängen på plattans mest countryinfluerade spår; Someone Else’s Dream: she was daddys little girl/mommas little angel/teachers pet, pageant queen/she said all my life I’ve been pleasin’/everyone but me/waking up in someone else’s dream. Jag tycker den klart belyser faran med att leva ut andra människors drömmar och inte tänka på sina egna ambitioner i första hand. Ett slutgiltigt uppvaknande beskrivs med orden: now she’s got twenty seven candles on her cake/and she means to make her life her own/before there’s twenty eight. På något sätt belyser detta också det ställningstagande Jennifer själv tagit till plattan så här i efterhand. ”Att göra ytterliggare en platta med samma producenter hade gjort mig väldigt olycklig av olika anledningar” [red översättning].

6/10

Burn - Rock Royale - 2010

In English Below

Burn

Rock Royale

2010

Burn Music Adventure SE2EO (Promo)

När jag först lyssnade på Burn mycket snabbt på My Space gillade jag verkligen vad jag hörde. Men att lyssna på någon enstaka låt på My Space ger inget helhetsintryck och jag kände att det här bara måste utforskas vidare. Sagt och gjort, jag kontaktade bandet och förklarade att jag gärna skulle vilja skriva om deras musik eftersom jag kände att jag skulle kunna göra den rättvisa i en recension. Responsen var positiv och snart kom det en promo för deras kommande debutalbum på posten. Det är alltid lite nervöst att skriva om sådant man själv har frågat efter eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att ställa sig till helhetsintrycket, om det verkligen är lika bra som de snuttar av musik som lyssnat på tidigare.

I fallet Burn var det inga som helst problem med detta eftersom hela albumet levererade mer än vad jag hade räknat med faktiskt. Musikaliskt låter det mycket av tidiga Kiss och man kan till och med uppfatta textrader som Me And My Band Will Be Playing All Night om man skulle tvivla på influenserna från Kiss för ett ögonblick. Körarrangemangen andas The Who och man kan nästan höra lite Who Are You? Who? Who? emellanåt. Vidare så påstår sig bandet själva vara inspirerade av Alice Cooper (vem är inte det?) och det är säkert så, även om jag personligen tycker att det kanske påminner lite mera om det som Michael Bruce hittade på alldeles själv. Fast det är klart, använder man tidiga plattor som Love it to Death och Killer är det inga problem att hitta likheter heller!

Det är medryckande musik som är svårt att inte digga med i och jag kan inte låta bli att få associationer till Thunderstick heller. Det är kanske inte så smickrande för Fredrik Jacobsen, som spelar trummor i bandet att bli jämförd med den mytomspunne trumslagaren Thunderstick, men det är ingen negativ jämförelse egentligen. Jag jämför absolut ingen teknisk kompetens utan snarare det gruppsammansättande faktum som Thunderstick själva konstaterade på Beauty and the Beasts (även om bandets kvinnliga medlem Petra Engdahl inte står för sång utan för piano och tamburin) samt att det faktiskt på någon av låtarna känns väldigt lika rent musikaliskt. Även Gary Glitter eller kanske snarare The Glitter Band tycker jag mig höra i något av introna men det är absolut inget som präglar hela skivan.

Vad som däremot präglar hela skivan är spelglädje och livekänsla. Burn själva menar på att de i första hand är ett liveband och även om jag inte har känt något sug efter att se musik live på många år känner jag att jag inte skulle ha något emot Burn på en rockig rockklubb någon gång i framtiden. Sent ska syndaren åter vakna kanske man skulle kunna säga. Martin Friberg, som spelar bas och står för sången gör ett utmärkt jobb och gör musiken full rättvisa. Svenska sångare och sångerskor brukar ju annars kunna tendera att låta lite svengelska, men det är inget som är några problem här.

Det är också Martin som, tillsammans med bandets gitarrist Daniel Axelsson, har skrivit det mesta av materialet. Daniel sköter förresten bandets enda gitarr hur bra som helst och lyckas driva musiken framåt med sköna riff av spelglädje. Överlag är jag grymt imponerad och Burn är ett band som jag definitivt vill hålla utkik efter i framtiden. För skulle jag missa ett album med det här gänget så skulle jag bli riktigt uppriktigt ledsen!

8/10

When I first heard Burn on My Space it was really to my liking. But listening to one or two songs doesn’t make a complete impression and I felt I needed to hear more. I contacted Burn and a few days later a Promo landed in my mailbox. I think I needed that so this could be a just review. To write reviews of stuff you asked for is the most difficult task of all since you can’t really say if the complete impression is as good as the first few songs you listen to very quickly just to make up your mind if it’s interesting enough to explore further.

In this case it was never a problem at all though. The album as whole deliveries more than I could ever hope for really and it’s really good. It sounds just like early Kiss in to some extent and if you are in doubt, lines like Me And My Band Will Be Playing All Night will put you back on the right track again. There is defiantly a Kiss sound here. Background vocals arrangement sounds more like The Who and you can almost hear Who Are You? Who? Who? from time to time. Further more, the band themselves claims to have been influenced by Alice Cooper (Who hasn’t?) but I personally think that there’s more similarities to what Michael Bruce did on his own. But if you compare to early albums like Love it to Death or Killer you sure find some similarities.

It’s hard not to tap your foot in the beat of the music and it’s not hard to think of Thunderstick when listening to Rock Royale. It might not be so flattering for Fredrik Jacobsen to be compared to Thunderstick, but it’s not a negative comparison really. I’m not talking about technical competence here, just the fact that the Thunderstick band made a point of themselves on Beauty and the Beasts (that is even if Burns female member Petra Engdahl doesn’t sing lead but plays piano and tambourine), similarities in imagery so to speak. Some influences might have come from Gary Glitter or maybe rather the Glitter Band but it’s nothing that defines the album.

What defines the album though is that there’s a lot of live feeling to it and Burn themselves claim to be a live act first and foremost. I haven’t felt up to going to a rock club for many years but if Burn plays, I really wouldn’t mind being there! Martin Friberg – Bass and vocals does a great job and doesn’t fall into the trap of sounding to Swedish in his accent, which often is the case with Swedish singers. Martin also wrote most of the music and lyric together with the bands guitarist Daniel Axelsson. He plays the guitar with joy or so it seems and I’m very impressed by what I’m hearing from Burn. I must follow this band in the future because I would be very sad if I missed out on an album with this gang!

The release party for the album takes place on Sticky Fingers Gothenburg December 18^th and Burn will play live with a couple of secret guests. The album will be released in record stores and for digital downloading on December 27^th!

8/10