Recension: Dio – Holy Diver – 1983

Jag köpte den här plattan när det var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med Ronnie James Dios tragiska bortgång införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag. Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion ”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite tunt, men å andra sidan är det Dios första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora framgångar.

7/10