Den här plattan har jag haft
ganska länge och den är väl ganska omtalad för sina kvaliteter också. Den
räknas definitivt som en klassiker och ska man bara ha, eller känna till, en
platta med Meatloaf, så är det den
här som gäller. Jag har dock aldrig varit något jättefan av den och funnit den
vara ganska tråkig och intetsägande. Inget utöver det vanliga, men förstås med
något enstaka undantag som Paradise by the Dash Board Light,
som jag alltid har gillat. Det är ett tredelat episkt mastodontverk som
verkligen imponerar. Efter att åter ha lyssnat igenom den efter ett antal år i
träda finner jag den förstås vara väldigt kompetent. Det doftar gammal hederlig
rock n’ roll utan några pretentiöst drivna krusiduller. Och det är ganska skönt
att albumet är mycket homogent, det spretar inte på något sätt, man får det man
hör och inget mera och faktum är att jag gillar den här mer än vad mitt minne
ville erkänna.
7/10
