Metallica – Beyond Magnetic – 2012

När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10

Recension: Metallica – Reload – 1997

När jag införskaffade Load i samband med releasen blev jag oerhört besviken. Och även flera år senare när jag recenserade den för Magnifik Musik var besvikelsen stor. Den hade inte ens tjänat på att ligga och mogna till sig och det är ju inget särskilt bra tecken. Den här skivan hoppade jag dock över i samband med originalreleasen och konsumerade den inte förrän flera år senare, bara för några veckor sen faktiskt! Jag kan konstatera att det faktiskt är en mycket bättre skiva än sin föregångare! Det betyder inte att jag finner den vara fantastisk utan bara att det finns olika nyanser av dåligt där den här tillhör det övre skiktet. Melodierna är mindre krystade och även om det absolut inte kan jämföras med de tidiga skivornas kvaliteter är det absolut ett steg i rätt riktning. Musikaliskt påminner det en hel del om sin föregångare och det är inte svårt att förstå att det ursprungligen var tänkt att göra ett dubbelalbum med både Load och Reload. Soundet är ganska bluesbaserad och väldigt likt föregångaren men med den stora skillnaden att skälva låtmaterialet är mycket bättre! Det är heller inte lika överraskande att Metallica bytt stil och inriktning helt och hållet och det gör att man vet vad man får på ett helt annat sätt än vad det var frågan om när Load var aktuell!

5/10 

Skiller – Novels of Suburbia – 2010

Det här är faktiskt en ganska bra platta när man har plöjt igenom den några gånger. Musikaliskt ligger det någonstans mellan teknisk och melodisk Death/Thrash, emellanåt med vissa inslag från power metal skulle jag nästan vilja påstå. Det blir lite lätt rörigt när man ska försöka få grepp på det och även om det egentligen som sagt är ganska bra finns det ett par saker som drar ner upplevelsen ganska rejält för mig. Dels har vi då den kraxiga sången, som alltid tycks vara det som får stryka på foten när nya band ploppar upp. Det är lite för skrikigt och lite för pretentiöst försökt att efterlikna något som är mycket bättre än vad man klarar av. Det andra problemet handlar också om ljudet, man har nämligen i några av låtarna slingor som låter som ett 8-bitars Nintendo eller som en billig synth, köpt för 49:90 på årets leksaksrea. Det låter verkligen inte bra och även om övrig instrumentering tilltalar går det inte att komma ifrån att detta drar ned helhetsintrycket en smula. Texten har jag överhuvudtaget ingen aning om eftersom jag inte kan uppfatta den men det lägger jag inte så stor vikt vid i det här fallet. Det som är musikens tillgång är gitarrspelet som emellanåt är riktigt innovativt och bra! Tyvärr blir det också lite tröttsamt i längden och de största behållningarna vad gäller musikaliska kvaliteter finns på plattans första halva.

5/10 

Recension: Deep Purple – Machine Head – 1972

Två år efter det legendariska albumet Deep Purple In Rock kom den här plattan – Machine Head. Personligen finner jag det vara en mycket bättre platta än In Rock även om det faktiskt inte är så mycket som skiljer dem rent musikaliskt. Det flummas dock inte ut lika mycket här i olika psykedeliska utsvävningar och det är jag evinnerligt tacksam för då det är en musikalisk inriktning som verkligen inte tilltalar mig! Det känns som om bandets mest klassiska sättning (Gillan, Blackmore, Paice, Glover och Lord) hittat varandra på riktigt här och tycker det är roligt att spela tillsammans. Men med tanke på att det bara blev en skiva till med den här sättningen kanske så kanske det är en bedräglig känsla. Hur som helst så återfinns några av bandets mest klassiska låtar på den här skivan, Highway Star, Space Truckin’ och sist men inte minst dunderklassikern Smoke on the Water. Övrigt material har kanske inte nått samma status men är icke desto mindre kompetenta. 

6/10 

Recension: John Norum – Another Destination – 1995

Jag tyckte väl inte att John Norums debutalbum Total Control från 1987 var överdrivet bra, medan andra skivan Face the Truth fem år senare var ett rejält lyft. Därför hade jag höga förväntningar på ytterliggare förbättringar när jag lyssnade på det här – hans tredje soloalbum. Tyvärr blev min initiala besvikelse redan under de första två, tre låtarna allt större ju mer jag genomled av skivan. Jag säger genomled för maken till gitarrmasturbationer fanns inte ens på solodebuten! Vi har fattat att han klarar av att hantera gitarren nu, vi behöver inte få det nedkört i halsen tills vi spyr! Dock är själva produktionen klart bättre än på Total Control och ljudbilden är mycket behagligare att lyssna på. Det finns också ett par ballader som höjer betyget något men på det hela taget känns det här som ett väldigt onödigt album och snarare en återgång till den musikaliska omogenhet som fanns i början av solokarriären.

4/10