Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Snus Mus och Brännvin – 2008

Jag kan helt enkelt inte gå förbi en skiva med Finn Zetterholm utan att köpa den. Ofta får man Bengt Sändh på köpet men det kan jag leva med, han tillhör väl inte mina största favoriter men jag har å andra sidan inget emot honom heller. Det här visade sig vara en liveskiva inspelad 1994 i mina hemtrakter, nämligen hos Tomaz Krukmakare i Vinslöv. Som sådan inspelning har den ett värde bortom det musikaliska (som faktiskt inte är speciellt högt), det är nämligen underhållning utan dess like. Både Finn och Bengt skojar och står i, får med publiken på sina dumheter och… roar helt enkelt. Det är snuskiga visor där man inte skäms för könsord eller liknande glosor och så är det snapsvisor. Den som är bekant med den kultförklarade skivan Folklår med dessa båda herrar känner förstås igen det allra mesta av de snuskiga visorna. Man kan också säga att många av snapsvisorna finna med på Bengt Sändh och Rune Anderssons skiva 54 Supvisor, så det är inget nytt under solen för min del. Det som räddar skivan, för varken Bengt eller Finn gör särskilt bra ifrån sig rent musikaliskt, är att det är roligt! Och då menar jag inte nödvändigtvis låtarna i sig utan stämningen som fastnat på skivan. Publiken tjuter av skratt och det märks att både Finn och Bengt har roligt! Medverkar gör också Sture Nordin på bas och Jan ”Tollarparn” Eriksson på piano och så ett par körtjejer som sjunger ännu bedrövligare än artisterna själva.

8/10 

Recension: Creed – My Own Prison – 1997

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i varken Grungen eller den mer radiovänliga Postgrungen som Creed väl egentligen tillhör. Därför har jag inga direkta referensramar att ta till och jämförelserna kan lätt bli både vida och ovidkommande för de mer insatta. Dock fick jag för mig att jag skulle införskaffa detta hyllade debutalbum, som tydligen sålt platina sex gånger om bara i USA. Nu brukar ju inte försäljningsframgångsrika skivor attrahera mig speciellt mycket men det här var faktiskt riktigt bra! Jag vet inte om jag vill drista mig till att kalla det för undantaget som bekräftar regeln men melodierna var riktigt sköna och soundet, som andas lätta bluesinfluenser, inspiration från hårdrocken och bröliga och luddiga gitarriff tilltalar mig mycket mer än vad jag hade förväntat mig! Det är lågmält och kraftfullt på samma gång och undviker att vara så förutsägbart som radioanpassad musik lätt kan bli på ett strålande sätt. Jag är tagen och känner mer smak och ett bättre betyg än så kan man väl knappast ge (även om det såklart går att gradera detta något)? Dessutom bjuder albumet på kanske hela nittiotalets mest talade omslag!

7/10 

The Sins of thy Beloved – Perpetual Desolation – 2000

När jag först hörde The Sins of thy Beloveds första skiva Lake of Sorrow var jag helt såld. Den öppnade upp en helt ny värld för mig och fick mig på allvar intresserad av att utforska musikens värld igen. Därför var det med lite extra stort intresse som jag lyssnade på den här – The Sins of thy Beloveds andra skiva och hoppades på att den skulle leva upp till mina förväntningar. Jämförelser är förstås oundvikliga och med tanke på att jag delade ut full pott till debuten var spänningen lite extra spänd. Och vad blir domen då? Ja, inte lever den upp till samma höjder som första skivan, men det är trots allt ganska bra och man känner lätt igen soundet. Det är tung Gothic Metal med influenser av Doom, till detta en fantastisk sångerska – Anita Auglend, som ackompanjerar det typiska growlandet. Pete Johansen med sin fiol ger extra glans åt musiken och de följsamma melodierna från hans instrument blir riktigt trivsamma. Till skivans nackdel blir att man lagt på lite för ”moderna” ljud emellanåt och att det under stundom blir lite slätstruket. Men som helhet betraktat fyller musiken ut ljudbilden i alla riktningarna och skapar en komplex betraktelse i lyssnaren öron.

8/10 

Debbie från Söderhamn!

Jag fick nyligen nys om ett svenskt band från Söderhamn, Debbie heter de. I samband med detta fick jag också en inbjudan till att lyssna lite på deras musik och även om det inte kan bli frågan om någon regelrätt recension tänkte jag åtminstone skriva några rader om vad jag tyckte om dem. Själva räknar de upp influenser som Hellacopters, Backyard Babies, DAD och Motörhead och ett gäng band till som jag knappt har hört talas om. Om det är för att jag börjar bli gammal eller för att jag helt enkelt aldrig intresserat mig för den typ av musik som tydligen ligger Debbie varmast om hjärtat ska vi inte spekulera kring…

Jag kan höra klara likheter med både Hellacopters och Motörhead i musiken, de andra referenserna är jag tyvärr inte tillräckligt bekant med för att kunna skapa mig en uppfattning om. Överlag tycker jag att det låter okej, det är lite grötigt a la Motörhead och det verkar som om Tobias Forsner, som står för sången lyssnat en hel del på Lemmys sätt att leverera en text. Men det är svårt att avgöra kvaliteter på streamad musik på datorn, det är verkligen inget jag föredrar när det gäller att skapa sig en uppfattning om någonting. Allt för mycket nyanser går förlorade enligt min mening så jag hoppas att Debbie kommer med en riktigt demo så småningom. Det är i alla fall så pass bra att det skulle vara intressant att höra hur de låter under mer ordnade former!

Här kan man lyssna fram tills dess..
DEBBIE

Recension: Candlemass – Candlemass – 2005

Efter, det enligt mig ganska misslyckade albumet From the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhets tiden. Det är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.

5/10