Recension: Kiss – Gene Simmons – 1978

Förr i världen, när man växte upp och kanske tyckte att Kiss var lite häftiga, var Gene Simmons alltid min favorit. Han var lite häftigare än de andra till utseendet. Musikaliskt såg jag dock alltid mest upp till Ace Frehleys låtskrivartalanger! Hur som helst så påminner det här soloalbumet, liksom Paul Stanleys soloalbum, ganska mycket om Kiss vanliga repertoar och det finns inte så mycket uppfinningsrikedom att hämta. Dock är det ganska skoj när Gene Simmons använder falsetten och det gör han med besked vid några tillfällen och det är väl en lite kul touch att inkludera en cover på When You Wish Upon A Star men överlag är det ganska tråkigt. Liksom Ace Frehleys soloalbum införskaffade jag den här redan under min uppväxt, men då på kassett för att jag tyckte det var lite häftigt. Numera vet jag inte om jag tycker det är så bra längre, men omslagsbilden är cool, liksom på de andra soloalbumen, och det är kanske därför man ska ha den i hyllan? Till skillnad från många av de andra soloalbumen är andra halvan av den här faktiskt bättre än den första där den är lite rockigare. För man slås av hur många lugna och fina låtar det egentligen är på den här plattan, det rör ju sig trots allt om demonen i bandet! Lite motsägelsefullt kan man tycka.

6/10