Recension: Kiss – Peter Criss – 1978

Det här ett väldigt bra album även om det inte påminner om Kiss repertoar överhuvudtaget. Eller så kanske det är tack vare detta faktum som plattan står så markant ut från mängden. Det är ett rockalbum av en helt annan kaliber med arrangemang som går långt utanför trummor, bas och gitarr. Det är piano och stråkar och hela baletten egentligen och man har inte sparat på krutet någonstans. Att Peter Criss senare hoppade av Kiss känns inte som något konstigt med facit i hand och den här plattan som referens och det måste ha varit oerhört frustrerande att vilja göra sådan här musik och ständigt bli dominerad av Gene Simmons och Paul Stanley. Peter Criss utrymme på de tidigare plattorna är ju minimalt. Melodierna är väldigt medryckande och det finns flera spår av riktigt vass hitkvalitet som verkligen sätter sig direkt. Peter Criss är en utmärkt sångare och har mycket blues i rösten även om man förstås främst tänker på honom som trumslagare. Det känns som om musiken betyder någonting för honom och han ger verkligen sin kropp och själ i framförandena som gör att det blir väldigt personligt när han sjunger!

9/10