Recension: Kiss – Paul Stanley – 1978




Det här är nog det tråkigaste av de fyra soloalbumen som Kiss gjorde 1978. Inte för att musiken egentligen är dålig utan för att det inte finns någon vidare fantasi i låtmaterialet. Det låter väldigt mycket som Kiss och det är väl lite onödigt när alla fyra hade chansen att skapa något helt eget och annorlunda. Det blir snabbt lite tråkigt och efter som det inte finns några direkt innovativa tongångar jämför med Kiss tidigare plattor tröttnar man rätt snabbt. Det är förvisso inget konstigt eftersom Paul Stanley är väldigt mycket Kiss i sig. Han är van vid att sjunga i bandet och hans röst lämnar inget direkt till fantasin, åtminstone inte här. Plattan är förvisso bättre i början än i slutet och det blir långrandigt efter ett tag även om plattan inte är särskilt lång egentligen. Ett trevligt album att ha helt klart och för en komplettist är det förstås en nödvändighet men klart tråkigast av de fyra soloalbumen.

6/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar