Lord Belial – Kiss the Goat – 1995 - Debuten!

Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 

Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993

Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 

Recension: S.O.D. – Speak English or Die – 1985

Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Thrash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 

Recension: Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000

För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10 

Recension: Cajsa-Stina Åkerström – De Vackraste Orden – Tio Visor – 2005

Cajsa-Stina har en hel del att leva upp till för undertecknad då hennes far Fred, varit en personlig favorit i åratal. Inte blir det heller lättare att låta bli att jämföra när hon här framför att par visor som är starkt förknippade med honom. Det är väl framförallt Jag Ger Dig Min Morgon som faller under luppen men jag tycker nog att Cajsa-Stina gör ett gediget jobb med den. Jag menar, det kan inte vara lätt för hennes del heller att göra just den låten. I övrigt handlar det tyvärr om ytterliggare nio ganska tråkiga och segt långsamma låtar med ett framförande som är så tomt på inlevelse att det nästan blir en pina och en plåga att ta sig igenom hela albumet på en gång. Pluspoäng får hon för att hon trots allt har en väldigt vacker röst, även om jag personligen inte anser att den är särskilt egen eller, som sagt var, uttrycksfull.

3/10