Motörhead – 1916 – 1991

Egentligen är det ganska missvisande att ständigt rubricera Motörhead som hårdrock. Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest av allt vill jag egentligen kalla Motörhead för ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på öronbedövande volym…

När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag tycker att det märks. Framförallt verkar det som att Lemmy får mindre utrymme med basen. Det behöver kanske inte vara något negativt men Motörhead är ju lite speciella på det viset, Lemmy och Basen står ju liksom i centrum på något sätt. Här består bandet dessutom av Phil ”Philty Animal” Taylor bakom trummorna och Phil Campbell och Würzel på gitarr.

Lite typiskt är att de är de mest otypiska Motörheadlåtarna som är de bästa (i mina öron). No Voices in the Sky som faktiskt låter mera som hårdrock än vad Motörhead brukar göra. Den är också mycket klarare och man har inga problem att uppfatta texten heller. Lemmy kan ju annars vara lite grötig att lyssna på. I synnerhet eftersom musiken runt omkring honom är så hög. Love me Forever är också något som står lite utanför. En fantastisk låt som det går lätt att sjunga med i. Det är en blandning mellan en lugn ballad och en riktig röjare skulle man kunna säga. Bra text är det också på den. Hyllningen till Ramones – R.A.M.O.N.E.S. – är härligt punkinfluerad och avslutande titelspåret är något som man verkligen inte förknippar Motörhead med, en mycket lågmäld sak där texten om första världskriget fasor står i centrum.

De låtar jag inte nämnt är verkligen inte dåliga på något sätt, de sticker bara inte ut från mängden och låter mer som traditionell Motörhead. Och ska man vara riktigt objektiv så når dessa låtar faktiskt inte upp till de högsta höjderna vilket måste tas med i beräkningen när betyg ska delas ut. Har man lyssnat på skivan i några år har man sedan länge börjat hoppa över spår. De jag här har nämnt står sig dock fortfarande!

6/10

Monty Python – Sings – 1989

I sina bästa stunder finns det inget som är roligare än Monty Python. Det har jag hävdat vid många tillfällen och det gäller inte minst den här skivan med sånger från eras karriär. Jag har inte råkoll på deras musikalitet men det är för mig helt uppenbart att det är Eric Idle som är den mesta kompositören bland de sex. Det är också han som har skrivit flest av de texter som får betraktas som skivans huvudattraktion. Alla sex är dock medverkande på ett eller annat sätt i skapelseprocessen och alla är också framförare på ett eller annat sätt. Michael Palin gör the Lumberjack Song. Eric Idle gör Always Look on the Bright Side of Life som torde vara Monty Python gängets största hit. Terry Jones står för skönsången i Never be Rude to an Arab och till och med John Cleese och Terry Gilliam sjunger Eric the Half a Bee respektive I’ve Got Two Legs. Skivan gavs ut till minne av Graham Chapman som självklart medverkar också, inte bara som aska…

Men allt är inte jättekul på skivan. Det är som sagt i sina bästa stunder de är oslagbara inte hela tiden. Några låtar är allt för långdragna och seriösa [sic] för att göra sig själva full rättvisa. Monty Python ska vara galet och helt utflippat för att vara som bäst. Det ska vara en gnutta osmaklighet i det och det finns väl få som skulle kunna göra The Penis Song full rättvisa utan att det blir plumpt och tramsigt. Det är tramsigt nu också men på alldeles rätt sätt.

Jag kan inte precis redogöra för var allt material kommer ifrån men en del torde komma från TV-serien Monty Pythons Flying Circus och annat från deras filmer såsom Life of Brian, Meaning of Life och MontyPython and the Holy Grail. Hur som helst är det här en skiva som är väl värld att skaffa om man är intresserad av det brittiska humorgängets musikalitet. Det är stor underhållning även om man efter ett hundratal genomlyssningar väljer att hoppa över vissa spår.

8/10

Bon Jovis självbetitlade debutalbum fyller 30 år!

Året var 1984 och när skivan släpptes stod jag på kö för att införskaffa den! Nja, det är väl inte riktigt sant men jag gillade den verkligen och på den tiden – de nedre tonåren, var det inget som hindrade att man köpte de senaste skivorna av de största artisterna. De artister man själv uppfattade som störst förstås. Jag deltog väl inte i den värsta yran som blossade upp kring Bon Jovi, det var väl lite mer tjejbetonat bland fansen egentligen. Så här med facit i hand så kan man kanske säga att bandet var lite ”mesigt” jämfört med annat som man tyckte om på den tiden.

Men alldeles oavsett hur mesig musiken var eller inte var så skulle jag ha skivan. Jag hade tidigare hört plattans inledningsspår – Runaway, på radion. Det var på den tiden då det fanns speciella radioprogram som fokuserade på tyngre rockmusik. Numera är det väl i stället frågan om att sådan här ’lättare’ rockmusik spelas i vanliga kanaler eller klassikerkanaler. Musikklimatet har förändrats och det som var tungt då är inte det längre.

Dock rubricerar jag det här fortfarande som hårdrock. Det är kanske en term som inte betyder lika mycket nu som när skivan kom, eller snarare så har betydelsen av den förändrats. Det är i och för sig inte första gången heller. Titta lite tillbaka i tiden så får ni se. Lyssna på tidigare plattor med Black Sabbath och Deep Purple och säg om det motsvarar dagens definition av hårdrock?

Men i mitten på 80-talet var det här så mycket hårdrock det blev. Visserligen använde bandet keyboard, vilket i mångas ögon var en dödssynd och som inte kunde vara förenligt med ”den rena vägen”. Det var på den här tiden en massiv debatt i hårdrockskretsar om band som använde keyboards eller – Gud förbjude – synthar, kunde spela egentligen eller om allt var programmerat. Lyckligtvis är vi bortom den typen av diskussioner idag – eller?

Runaway blev hitsingeln som stod ut från plattan och är det något man minns idag så är det just denna låt. Jag plockar fram plattan ibland och försöker lyssna på resterade låtmaterial också. Det är inte dåligt på något sätt men håller inte i jämförelsen med hitlåten Runaway! Allt som oftast kommer jag på mig själv med att stänga av innan skivan är helt färdigspelad emedan jag faktiskt tröttnar på den. Det blir helt enkelt för intetsägande i längden. Helt och hållet kompetent musik och framförandet är det heller inget fel på men det finns helt enkelt inte den hitkvalitet i några av de andra låtarna.

6/10

Morbid Angel – Illud Divinum Insanus – 2011

Faktum är att jag vid införskaffandet av den här skivan, det är väl når år sedan nu, inte hade full koll på vilken slags musik Morbid Angel stod för. Att det var någon form av extrem musik hade jag på känn men inte mer än så. Läser jag på får jag veta att de vara någon sorts förgrundsfigurer och pionjärer inom Death Metal. Det verkar logiskt!

Jag läste också att just den här plattan skulle vara en helt kapitel för sig och att de flesta fansen mer eller mindra tog avstånd ifrån den. Jag förstår varför! Det är inte svårt att höra varför man från fansens sida tycker att bandet har övergivit ”den rena vägen” och det utan att vara insatt i vad som kommit ifrån Morbid Angel på de tidigare plattorna. Det tog tid innan jag riktigt fattade grejen, vad det är de sysslar med på den här skivan. Det är industriellt men frågan är om det är så mycket Metal, i synnerhet inte Death Metal.

Först tänkte jag att det var helt fruktansvärd tortyr att lyssna på eländet men efter några genomlyssningar började jag fatta grejen. Det är fortfarande inget som tilltalar mig men jag behöver i alla fall inte ställa mig helt frågande till musiken.

3/10

Nytt album med Mustasch - Thank you for the Demon

Release: 2014-01-15