11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

11:e maj i musikhistorien

Bob Marley gick bort för 32 år sedan. Hans sista ord lär ha varit Money can't buy life. Tänkvärt!

Nyheter: Alice in Chains - The Devil Put Dinosaurs Here

Jag älskar den här omslagsbilden!

Release 20130528

Nyheter: Ny platta med Tristania - Darkest White

Release: 20130531

Anders och Björn Hedén – Visst är det bätter men int’ är det bra - 1997

Den här fick jag tag i och lyssnade igenom ett par gånger för någon dag sedan. Eftersom jag nyligen – några år sedan – upptäckte Allan Edwall som musiker var det med stort intresse jag tog mig an den. Skulle det vara några märkliga arrangemang eller låtar som jag saknade på de fyra skivor jag har med Allan själv? Den första frågan kan jag besvara med ett rungande NEJ, den andra är jag mer osäker på. Det kan mycket väl vara så att någon av de 18 visorna inte förekommer på mina skivor med Allan men det är inget jag klockrent kan konstatera.

Är det då något problem att det inte är innovativt arrangerat eller annorlunda framfört? Nej, det är det verkligen inte. Anders och Björn lyckas förmedla samma sak som Allan själv gör med visorna. De har måhända inte en så personlig röst men det spelar ingen roll. Egensinnet hörs igenom oavsett vem det är som tolkar och det säger väl något om visornas kvalitet kanske? Dessutom kan det på något sätt betraktas som en ”Allan Edwalls bästa” eftersom de mindre tilltalande alstren mer eller mindre saknas här.

8/10