Recension: Deep Purple – Deep Purple – 1969

Även om det här är ett självbetitlat album är det de facto Deep Purples tredje skiva. Det släpptes i en tid när den klassiska sättningen inte ännu var påfunnen och vokalistrollen innehades av Rod Evans, bassist var Nick Simper, medan övriga tre medlemmar Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice fanns kvar i de flesta andra av bandets sammansättningar. Ian Paice är för övrigt i skrivandets stund den ende av dessa originalmedlemmar som fortfarande medverkar i bandet och alltid har gjort det. Det här är alltså så nära originalsättningen man kan komma och som sådant är det här förstås ett mycket intressant album ur musikhistorisk vinkel om inte annat. Rod Evans är väl ingen ekvilibrist bakom mikrofonen kanske, men jag tycker han fungerar utmärkt. Nick Simpers kompetens vet jag inte om jag riktigt kan bedöma, men jag har i alla fall inget att klaga på! Musikaliskt borde man dock kanske inte tycka om det här särskilt mycket, åtminstone inte med bakgrund av vad jag tidigare har skrivit om Mark II sättningens skivor och deras psykedeliska utsvävningar, till exempel Deep Purple in Rock som jag tyckte var alldeles för psykedelisk för min smak. Den här kom året tidigare och borde rimligen vara minst lika psykedelisk men det är den inte riktigt. Det finns orgelsolon från Jon Lord som inte liknar denna värld och som egentligen inte borde få finnas. Eller rättare sagt så borde de inte vara särskilt tilltalande för mig men det är de! De är ungefär vad man förväntar sig att de inte ska vara och så tvärtom. Det låter krångligt eller hur? Rod Evans sköter sig som sagt var bra som sångare och låtmaterialet som väl förvisso får räknas som psykedeliskt är också progressivt och jag vet att många anser just den här plattan vara någon form av milstolpe just när det gäller progressiv rock. Jag har inte jättebra koll på området men jag förstår helt klart vad som menas. Det är riktigt bra! I original kom förstås den här skivan ut på vinyl och på återutgivningen i CD formatet finns det även ett antal bonusspår som också håller mycket hög kvalitet. Det är andra versioner av de låtar som redan finns med och så två versioner av en låt som heter Emmaretta som är helt fantastisk egentligen. Ska man enbart lyssna på originallåtarna så avslutas skivan med April, som har ett väldigt långt och episkt intro som definitivt sneglar åt det klassiska hållet. Kanske plattans bästa låt men det är svårt att avgöra några egentliga utmärkande egenskaper eftersom det är så god och jämn kvalitet tvärts över hela plattan. Det är mycket orgelsolon överlag och det är inte mycket Ritchie Blackmore och helt klart en platta långt över mina förväntningar!

8/10

Recension: Steve Vai – The Ultra Zone – 1999

Få människor har så hög status i musikbranschen som Steve Vai. Ännu färre har blivit tillskriva epitetet ”impossible guitar parts” av självaste Frank Zappa. Men det har Steve Vai och att han är en briljant gitarrist råder det inget som helst tvivel om. Den här skivan är fylld av gitarrfilande i alla möjliga konstiga taktarter som jag inte har en aning vad det är för något. Efter att ha gått igenom hela albumet kan jag tycka att det var en ganska jobbig upplevelse, inte för att det har varit dåligt, för det har det inte varit. Och inte bra heller, bara ganska intetsägande och oförklarligt. Det är så pass avancerad musik att det är svårt att förstå vad man lyssnar på och det är förstås ett problem. När de tekniska aspekterna blir viktigare än själva flytet i musiken tycker jag att man är ute på hal is och det påverkar oftast lyssningsupplevelsen negativt. Men trots detta vill jag inte påstå att Steve Vai hänger sig åt några direkta onanisessioner på sitt instrument, han är alldeles för rutinerad för att fastna i den fällan. Det känns ödmjukt spelat av Vai som förstås trots allt är fullständigt medveten om sin oerhörda kompetens på gitarren. Samtliga låtar är skrivna av Vai som också producerat skivan och den är nästan helt instrumental. Några låtar har förvisso sång men de försvinner i mängden på något sätt och eftersom man är så pass slut efter en genomlyssning är det svårt att minnas alla detaljer från den. Man är kanske inte besviken efter att ha lyssnat på den, men det är lite för komplicerad musik för min smak, åtminstone i skrivandets stund. Det är ytterst kompetent men det blir lite tråkigt av sig svårtillgänglighet. Lyssnarglädjen försvinner om man förpassar själv till någon analytisk dimma för att försöka reda ut vad man lyssnar på.

4/10

Magnus Uggla – Den Ljusnande Framtid är Vår – 1980

Jag skulle egentligen vilja ge den här skivan två omdömen, dels ett där man tar hänsyn till att låtarna vid det här laget är sönderspelade och ett där det är ställt bortom allt tvivel att de allra flesta faktiskt borde höra hemma på en ”greatest hits” platta med Uggla. Detta kommer naturligtvis inte att ske men jag uppmanar läsaren att själv klura ut vilket betyg som skulle vara adekvat ur sönderspelningssynpunkt eftersom jag inte kommer att ta någon hänsyn till det här. Det är oerhört ironiska och samtida texter och en stil som står någonstans mitt emellan vad den gode Herr Uggla sysslar med nuförtiden och de tidigare – ännu mer rebelliska, albumen. Den här skivan gjorde under en tid när Uggla fortfarande sjöng sin låtar och inte bara gapade så högt som möjligt. Melodierna är överlägsna mycket av det som har kommit senare och det vet i tusan om inte det här är Ugglas bästa album – annars är det bra nära i alla fall!

8/10

Clawfinger – Deaf Dumb Blind – 1993

Klassificeringar av musikgenrer är ofta oerhört svårt men man kan väl saga att Clawfinger blandar Heavy Metal med Industrisound och Rap. Det låter ju fruktansvärt egentligen, men det är inte så farligt. Det är faktiskt riktigt bra! När den här skivan kom var det helt unik, åtminstone för mig och jag tror inte det fanns särskilt mycket sådant här på marknaden då. Musikaliskt sett är det medryckande, jag gillar melodierna, i den mån man kan kalla rappen för melodier. En rytm finns det ju i alla fall. Texterna belyser oftast orättvisor och förtryck, missnöje kanske man kan säga. Ett par större hits finns på skivan, om man nu kan kalla det för hits i de här sammanhangen. Det var i alla fall låtar som spelades på radiokanaler där man kunde spela den här typen av musik. Nigger måste vara den mest kända och den låten fick väl ett och annat ögonbryn att höja på sig kanske, men lyssnar man på texten så är det alltså inte frågan om någon rasistisk test – snarare tvärtom! Min personliga favorit är dock Warfare som har en grym känsla. Och jag tror att båda dessa kontroversiella låtar öppnade vägen lite grand för Clawfingers kommande karriär, det här är alltså deras debutplatta. Ett kalkylerat sätt att synas helt enkelt. Textmässigt finns det flera tänkvärdheter och texterna är viktiga för upplevelsen det är helt klart! Jag gillar det här fast jag inte borde göra det. Det känns stabilt hela vägen!

7/10                   

Recension: John Mellencamp – Dance Naked – 1994

Det här är en skiva som inte ligger i närheten av det bästa materialet från John Mellencamp! De första två, tre låtarna är väl vettiga på något sätt men det är på tok för tjatigt och jag skulle rent av vilja säga – för modernt! Musikaliskt är det kanske inte riktigt vad man för väntar sig, det är uppblandat med modernare tongångar av pop och dance nästan. Inte för att plattan heter så, utan för att det känns så emellanåt. Det låter lite modernare och radiovänligare, det är poppigt helt enkelt och det tycker jag inte riktigt passa musiken om jag ska vara helt ärlig. Det är inte vidare intressant att lyssna på och det gör förstås att man tröttnar ganska fort. Med det i åtanke kan det förstås inte bli frågan om något särskilt högt betyg. De två första låtarna dra upp det men totalt sett blir det ganska blygsamt. Det är kompetent och den skäms inte för sig i hyllan men det är ingen riktigt succé.

6/10