Få människor har så hög status i
musikbranschen som Steve Vai. Ännu
färre har blivit tillskriva epitetet ”impossible guitar parts” av självaste Frank Zappa. Men det har Steve Vai och att han är en briljant
gitarrist råder det inget som helst tvivel om. Den här skivan är fylld av
gitarrfilande i alla möjliga konstiga taktarter som jag inte har en aning vad
det är för något. Efter att ha gått igenom hela albumet kan jag tycka att det
var en ganska jobbig upplevelse, inte för att det har varit dåligt, för det har
det inte varit. Och inte bra heller, bara ganska intetsägande och oförklarligt.
Det är så pass avancerad musik att det är svårt att förstå vad man lyssnar på
och det är förstås ett problem. När de tekniska aspekterna blir viktigare än
själva flytet i musiken tycker jag att man är ute på hal is och det påverkar
oftast lyssningsupplevelsen negativt. Men trots detta vill jag inte påstå att Steve Vai hänger sig åt några direkta
onanisessioner på sitt instrument, han är alldeles för rutinerad för att fastna
i den fällan. Det känns ödmjukt spelat av Vai
som förstås trots allt är fullständigt medveten om sin oerhörda kompetens på
gitarren. Samtliga låtar är skrivna av Vai
som också producerat skivan och den är nästan helt instrumental. Några låtar
har förvisso sång men de försvinner i mängden på något sätt och eftersom man är
så pass slut efter en genomlyssning är det svårt att minnas alla detaljer från
den. Man är kanske inte besviken efter att ha lyssnat på den, men det är lite
för komplicerad musik för min smak, åtminstone i skrivandets stund. Det är
ytterst kompetent men det blir lite tråkigt av sig svårtillgänglighet.
Lyssnarglädjen försvinner om man förpassar själv till någon analytisk dimma för
att försöka reda ut vad man lyssnar på.
4/10
