Nickelback – Here and Now – 2011

Tjohoo! Så lät jag nog ungefär efter första låten på skivan! Hur kunde jag har missat det här bandet? Post-grunge är väl förvisso inte min grej men eftersom det här initialt lika gärna kunde vara post Mötley Crüe trivdes det rätt bra i mina öron. Dessutom är Post-grunge som genre betydligt intressantare än sin storebror och föregångare – grungen! Så är det för mig i alla fall!

Även andra låten passerar och jag är beredd att lova att jag ska införskaffa allt som det här bandet har gjort och prisa den här plattan såsom en muslim prisar Mecka! Det är hur bra som helst och de tunga gitarrerna ackompanjerar sångaren perfekt. Hur kunde jag ha missat de här killarna? Bandet formerades redan i mitten av 90-talet och det här är deras sjunde album! Sjunde? Hur gick det till? Var det här för bra för att vara sant?

Ja… det var det! Allt som händer efter de två första låtarna är mediokert som bäst. Radiosmörja som sämst. Som en stunds tidsfördriv duger det men några större värden hittar jag inte i det. Det är inte längre riff som Metallica skulle vara stolta över att sätta på pränt eller aggressiva texter som slår en som en knytnäve i mellangärdet, en pungspark! Borta är alla superlativ jag hade tänkt bekransa recensionen med. Allt decimeras till tröttsam, radiovänlig… post-grunge… Tyvärr!

5/10

Fred Åkerström – Ruben Nilson – 2012

Fred Åkerström lärde mig med sitt debutalbum 1963 en gång att älska Ruben Nilsons visor. Jag har införskaffat allt som stått i min makt av detta ordens geni sedan dess. Här är det frågan om en konsert från 1983 med Rubens sånger. Dessutom får man som bonus en DVD med en dokumentär om Ruben, kan det bli bättre? På baksidan står en text av Freds Dotter Cajsa-Stina som säger att hon faktiskt var lite orolig att höra sin far sjunga på den här skivan. Han hade vid den här tiden stora personliga problem som hon oroade sig för skulle höras igenom sången. Hon hörde inte något av det och det gör inte jag heller! Det är en stark Fred Åkerström (trots att hans hälsa egentligen var skör) som hörs. Det märks att han verkligen älskade att sjunga Ruben Nilsons sånger.

Om vi ska gå rakt på sak så finns det egentligen bara en enda anledning till att jag inte ger den här skivan full pott i betyget. Det finns helt enkelt ett par mycket märkliga versioner av ett par av låtarna på plattan. Låt oss kalla det för artistisk frihet och gå vidare! Urvalet kanske kunde diskuteras också men de allra flesta sångerna hör helt klart hemma här. Kanske hade jag önskat att det fanns några fler som var helt okända för mig och kanske också någon favorit som tyvärr saknas. Men man kan inte få allt och jag ät förstås mycket nöjd!

Dessutom medföljer som sagt en DVD med en dokumentär om Ruben. Jag har egentligen inte direkt haft någon koll på hans person sedan tidigare och det var intressant att få ett par pusselbitar där. Det är inte den mest informativa dokumentären jag har sett men den ger onekligen en del information. Dessutom för vi se hur Fred sjunger från nämnda konsert i några klipp.

9/10

Nyheter: Alison Moyet - The Minutes

Release: 20130506

Gretchen Wilson – One of the Boys – 2007

Country är inte min största musikaliska passion i livet. Jag kan inte särkilt mycket om ämnet om man jämför med andra musikaliska inriktningar. Men trots allt är jag intresserad av alla sorters musik och strävar absolut efter att finna guldkornen inom varje genre. Min absoluta övertygelse är att de finns även om de ibland kan vara väl så dolda. Helt ovan vid stilen är jag förstås inte och har väl vid det här laget skrivit om 10-15 album inom genren tidigare här på bloggen. Dock kan jag inte påstå att jag klarar av att namnge de olika subgenrerna på ett korrekt sätt. Jag skulle till exempel kalla det här för någon form av countryrock medan men istället får informationen ”contempoary country” på olika ställen på nätet.

Jag får initialt intrycket av att den här tjejen har lite attityd! Jag gillar det! De första låtarna är kraftfulla och med emfas! Texterna tilltalar mig även om det känns lite som att de är väldigt enkla. Det tycks inte dölja sig några dubbla budskap. Det Gretchen sjunger om är det hon menar. Det är åtminstone min åsikt. Jag gillar att musiken emellanåt blandas upp med något som jag nästan skulle vilja kalla för blues. Däremot är jag inte överdrivet förstjust i balladerna som för mig blir lite för tillrättalagda och stereotypiska. Röstmässigt är det inget fel, men det blir lite för mjäkigt. Tacka vet jag sångerna om whisky och livet. Det må vara floskler som The Bottom of the Bottle Leaves me Empty men det spelar ingen roll. Jag gillar det!

Tyvärr håller inte plattan hela vägen och framåt slutet är det inte lika imponerande som i början. Det är tillräckligt intressant för att jag ska vilja utforska mera ur diskografin men något mästerverk blir det inte tal om.

7/10

Vixen – Vixen – 1988

Hade jag först införskaffat och lyssnat på den här skivan när den kom ut, på det glada 80-talet, hade jag säkerligen tyckt att den hade varit hur hård som helst. Alla vi som växte upp på 80-talet minns att allt som inte var synth var hårdrock och vise versa. Vixen är verkligen inte synth alltså är det hårdrock. Nuförtiden skulle jag nog snarare kalla den här musiken för en snällare variant av hårdrocken, med inslag av glam, än något annat. Men det var som sagt andra värderingar som gällde på 80-talet! Dessutom är det ju onekligen så att den där referensramen som jag brukar tjata om utökas hela tiden och det finns idag musik som är långt hårdare än de här fyra damerna.

Plattan innehåller elva hyfsat klämkäcka melodier utan att för den delen ha någon direkt hit-kvalitet. Det är rättfram musik helt enkelt, inget jag minns dagen efter jag har lyssnat och knappast ens när skivan är slut. Det är helt enkelt lätt att glömma bort det här. Jag brukar plocka fram skivan ibland när jag känner att jag behöver påminnas om stereotyperna för är det något jag känner när jag hör det här så är det stereotypvibbar!

Det har varit lite si och så med skivproduktionen och bandet har också splittrats ett par gånger. Då det här är debuten får man väl räkna sättningen här som originaluppsättningen. Janet Garner på sång och gitarr, Jan Kuehnemund på gitarr, Share Pedersen på bas och slutligen Roxy Petrucci på trummor. Jag måste erkänna att det är helt okända namn för mig. Jag känner inte till dem varken för eller senare, detta med undantag av trummisen Roxy Petrucci, som tillsammans med sin syster Maxine Petrucci var en del av bandet Madam X som jag verkligen diggade när det begav sig. Hur som helst lär uppsättningen se helt annorlunda ut numera, om bandet ens existerar…

5/10