Nyheter: Bob Dylan släpper sitt 35:e album

11 September kommer tydligen det här albumet - Tempest, med 10 nya låtar av och med Bob Dylan.

Video: Ronnie Rippers Private War: Feel Free to Annihilate

Recension: Slayer – Show No Mercy – 1983

Jag har någon slags förkärlek till debutplattor. Jag vet inte riktigt vad det är som gör detta. Om det är att banden har petat och petat i sina låtar tills de har blivit perfekta eftersom de inte har haft någon som helst tidspress på sig att skriva låtar – eller om det är precis tvärtom? Så är det nog! I stället för perfektion får vi spelglädje och energi som inte längre än möjlig när bandet står inför sitt femte eller sjätte album. Då är allting redan gjort och det är småjusteringar som kan göras.

Det här är alltså Slayers debut och den innehåller låtar som verkligen håller än idag och som bandet fortfarande framför Live! I alla fall gjorde de det när det fenomenala livealbumet Decade of Aggression spelades in. Klassiker som inledande Evil has no Boundries och The Antichrist trängs med Die by the Sword och Fight till Death och då är vi inte halvvägs än!

Så här tidigt i karriären försökte faktiskt Tom Araya sig på att sjunga, något som han snart slutade med, och det innebär att det finns väldigt tilltalande melodier här snarare än den brutala ljudmatta som man numera kan råka ut för. Kanske kunde låtarna ha framförts bättre på alla plan och produktionen kunde ha varit mer påkostad, men det känns oerhört äkta och det betyder väldigt mycket. Det finns inget tillrättalagt och riffen sitter där de ska även om Hanneman och King självklart har blivit skickligare på sina instrument under åren som har gått. Men onekligen är det här en vass debut! Jag är kanske inte fullt lika lyrisk som jag kan vara över debutplattor ibland men det är utan tvekan ett riktigt bra album med låtar som verkligen sätter sig!

9/10

Recension: Bad Religion – The Gray Race – 1996

Punkrock tillhör en genre som jag generellt har oerhört svårt för och det är enbart ett fatal band/plattor jag gillar. Bad Religion, eller åtminstone deras skiva The Gray Race tillhör undantagen. Jag är helt enkelt inte tillräckligt insatt för att uttala mig mera generellt än om just denna skiva. Jag finner dock den tillräckligt intressant att jag kommer att utforska mera så småningom!

Bad Religion lyckas här med bedriften att inte få det att låta alltför skränigt och man lyckas också bibehålla vettiga melodier. Man kanske skojfriskt skulle kunna kalla det hela för punkpop istället men det är alltför ”hårt” för en sådan benämning egentligen. Det här är en skiva som lyckas balansera på gränsen. Den är tillräckligt melodiös för att vara tilltalande och också tillräckligt välproducerad för att inte bli outhärdlig. Mer finns egentligen inte att säga…

7/10

Metallica – Beyond Magnetic – 2012

När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10