Recension: Ben Prestage - One Crow Murder - 2011

Ben Prestage:

One Crow Murder

2011

Enmansorkestern Ben Prestage har gjort det igen! Eller rättare sagt så har han tagit det ett steg längre än på Real Music som jag skrev om för ett tag sedan. Det här låter ännu mer instrumenterat och fylligt än tidigare. Jag är inte 100% säker med jag tror att Ben lyckas med koststycket att verkligen spela allt på den här plattan. Det kan finnas något mindre parti med munspel eller liknande men det är i så fall ett försumbart parti…

Skivans titel kan kanske behöva en förklaring, åtminstone hade inte jag full koll på vad det betydde när jag först lyssnade på den. Det finns en förklaring citerad inuti omslaget, eller om det är textbladet. Jag tänker inte citera den rakt av men det har i alla fall att göra med att man faktiskt säger så om en flock kråkor. Inget konstigt egentligen, vi gör ju likadant i svenskan. En svärm bin till exempel, ingen har ju hört talas om en flock getingar heller.

Musiken ligger väldigt nära den som vi fick oss till livs på Real Music, jag har inga andra erfarenheter än den plattan av Ben Prestage även om jag önskar att jag hade det. Kanhända kommer jag att komplettera med tidigare album efter hand men inte i nuläget i alla fall. Här står han själv som upphovsman, om inte till allt så i alla fall till en betydande del av låtmaterialet.

Den här gången var jag mer införstådd med vad jag skulle få för musik för mina surt förvärvade pengar, vilket innebär att jag inte fann mig själv bli i närheten av lika besviken. Det gjorde i sin tur att det gick mycket fortare att ta till sig skivans kvaliteter och som jag började med att konstatera är det framfört på ett sätt som gör det nästan omöjligt att förstå att det rör sig om en enmansorkester. Det finns en otrolig närvaro och känsla i musiken och framförandet som verkligen rycker tag i en och jag vet inte om jag kan isolera någon låt eller del av skivan som den bästa. Den är helt enkelt genombra och jag ser verkligen fram emot vad Ben Prestage kan hitta på nästa gång!

9/10

Recension: Ozzy Osbourne – No Rest for the Wicked – 1988

Det är nästan alltid lyssningsvärt när det gäller Ozzy även om det inte alltid kommer upp i några svindlande höjder när det gäller kvaliteten på musiken. Det musikaliska är det egentligen inget fel på och jag har tidigare skrivit att Ozzy röst kanske mer är igenkänningsbar än riktigt kvalitativ. Han har en röst man känner igen men det är ingen virtuos på något sätt. Musiken är alltid intressant, välproducerat och väl framfört rent musikaliskt sett. Det är helt enkelt en artist som alltid kan leverera ungefär vad som förväntas även om det sällan sticker ut över detta signum. Den här skivan är inget undantag, det finns ett par låtar – Miracle Man och någon till som höjer sig över de andra och som vid utgivningen blev hyggligt stora hits i sammanhanget om jag minns rätt. Förutom detta så är det väl ett ganska slätstruken album egentligen.

6/10

Recension: A Tribute to the Beast – 2002

Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här fallet handlar det alltså om Iron Maiden, ett av mina absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri ”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker. Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur, framförallt Bruce Dickinson framför låtarna i original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning. Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra framförande, några lite roligare än andra. 

7/10

Recension: Alice Cooper - From the Inside (1978)

From the Inside (1978) – Det här är en av mina absoluta favoritplattor och teman är egentligen precis vad det låter som. Skivan handlar nämligen om de olika karaktärer Alice träffade när han lade in sig själv på Betty Ford kliniken, det sägs i alla fall att det var denna berömda facilitet som begagnades för ändamålet, men helt säker kan man ju aldrig vara, för att slutligen få bukt på sitt alkoholmissbruk. Det sägs att Alice konsumerade två backar Budweiser och en flaska whiskey om dagen, men jag undrar om inte det är en skröna…

Nåja, Här har han i alla fall tagit hjälp av textförfattaren Bernie Taupin, som kanske är mest känd för sitt samarbete med Elton John och resultatet blir riktigt lyckat! Karaktärerna som låtarna handlar om är riktigt skruvade och totalt olika från varandra, man kan verkligen säga att det finns ett riktigt persongalleri. Jag tycker också att det rent musikaliska håller ihop mycket bättre här än på de föregående plattorna Lace and Whiskey och Alice Cooper Goes to Hell. Det finns en annan kontinuitet i låtarna och det är också en väl avvägd blandning av ballader och upptempolåtar.

Vi möter Vietnamveteranen Jackknife Johnny och konfronteras med dennes problem, sexuell frustration i Nurse Rozetta där en Guds man har köttsliga begär och allmänt vårdslöst levnadsätt i Serious. Balladen Millie and Bille är en av de bästa genom hela karriären och dessutom en duett med Marcy Levy. Allt som allt ganska olika låtar, men som jag nämnde tidigare passar väldigt bra ihop. Det finns en nerv i det hela som är väldigt intressant och närvarande nästan i alla låtarna, Det är väl egentligen bara titelspåret From the Inside, som känns lite radiovänlig, förutom plattans andra singel då kanske – How You Gonna See Me Now? – 9/10

Recension: Doro – Angels Never Die – 1993

Som vanligt så är inte Doros röst inget anmärkningsvärt att kommentera, varken positivt eller negativt. Det funkar ok, men hon lyfter inte musiken på egen hand. I just det här fallet är hon inte tvungen att göra det heller då hon har ganska god hjälp av det musikaliska kompet, ovanligt god hjälp skulle jag vilja säga! Hon behöver inte ta i för kung och fosterland och honbehöver inte vara speciell. Det blir ingen mästerlig platta på något sätt men rösten fungerar bra i symbios med det övriga. Musikaliskt handlar det inte om några direkta industriinfluenser utan det hamnar istället någonstans mellan traditionell hårdrock och heavy metal och inte mig emot. Det är inga melodier som är särskilt minnesvärda, men det är trevligt så länge man lyssnar. Man kan väl säg att på det hela taget är de plattor som jag har gått igenom hittills med Doro legat ungefär på mitten. Det är ganska jämt skägg mellan dem. Den här kanske ligger lite över de andra…

6/10