Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Nyheter: Nytt album från Gretchen Wilson - Under the Covers

Release: 20130604

16:e maj i musikhistorien: 30 år sedan - IRON MAIDEN - PIECE OF MIND - 1983

Inte för att det har någon egentligen musikalisk betydelse men jag har alltid gillar detta albums ordvitsande titel. Förutom detta är det dock ett album som alltig har kommit lite i skymundan för mig, det har inte blivit av att jag har lyssnat in mig på det förrän nu på senare år och jag har alltid fått för mig att det är lite ”tråkigare” än det föregående albumet – The Number of the Beast. Skivan innehåller ändå ett par låtar som är bland det bästa som kommit från bandet och en livekonsert utan The Trooper vore väl tämligen otänkbar? Bland de stora klassikerna hör också Revelations, vilket var Bruce Dickinsons första egenskrivna låt som kom ut på platta med bandet, och Flight of Icarus, som blev en hyggligt stor hit vill jag minnas. Den spelades åtminstone i brittisk radio och kom ut på singel.

Jag läste, eller hörde en gång en intervju med Steve Harris om just den här plattan där han påstod att det var hans favoritstudioplatta och det är väl inget konstigt i sig. Det märkliga, eller häpnadsväckande var att det inte var deras senaste album vid tidpunkten. Artister har ju en tendens att tycka det senaste de har gjort vara det bästa, men så icke i detta fall alltså. Nu minns jag förstås inte när denna intervju gjordes men ett par plattor till efter denna hade den fått ut i alla fall. Jag kan förstå hans inställning helt klart, men det blir väldigt märkligt för mig i alla fall. Skivan påminner inte direkt om föregångaren utan mer om Killers, som jag tycker är det kanske svagaste albumet från Iron Maiden, fast ändå mycket bättre. Det är låtar som måste hinna sätta sig lite först, de är genomarbetade och inte lika omedelbara som de hitkvaliteter som återfanns på The Number of the Beast. Om det beror på att man har bytt sångare sedan Killers kan man förstås spekulera kring, men under alla omständigheter är Bruce Dickinson en skickligare vokalist än Paul Dianno.

Och faktum är att jag lyssnade genom plattan inför den här texten upptäckte jag att de andra låtarna, alltså inte de mest kända utan Die With you Boots on, Quest for Fire eller To Tame a Land faktiskt är riktigt bra! Lite grand som bortglömda pärlor faktiskt, åtminstone för undertecknad och att jag tidigare har ratad denna förefaller förbluffande. Den här plattans litterära låt, för Steve Harris har ju en fallenhet att basera sina låtar på litterära källor, är förstås just To Tame a Land som uppenbarligen baseras på böckerna om Dune. Jag har inte läst dem men väl sett David Lynchs film. Det brukar inte räknas som särskilt lyckad men jag gillar den och jag ser helt klart likheter mellan den här låten och filmen i alla fall.

I övrigt så har Clive Burr lämnat bandet och den klassiska Iron Maiden trummisen Nicko McBrain, som osannolikt nog påstås vara mycket nära vän med Lars Berghagen, åtminstone om man får tro Wikipedia, har placerat sig bakom trumsetet. Det känns som om även detta är en vitamininjektion för bandet som jag tycker känns lite låsta med Clive som trumslagare. Nicko hittar på lite mer med trummorna än vad Clive gjorde och det är något som jag uppskattar! Den klassiska sättningen är komplett: Steve Harris, Bruce Dickinson, Adrian Smith, Dave Murray och Nicko McBrain!

8/10

16:e maj i musikhistorien

Idag är det tre år sedan Ronnie James Dio lämnade oss.. RIP

Nyheter: Nytt album från Children of Bodom - Halo of Blood

Release: 20130607