Nyheter: Anvil - Hope in Hell

Release: 20130513

Texas – White On Blonde – 1997

Om man skulle slå upp ordet medelskiva i ett uppslagsverk skulle man sannolikt hitta en bild på den här skivan. Det är inget som utmärker sig på något sätt, varken positivt eller negativt egentligen, åtminstone om man dristar sig till att jämföra med Texas hela katalog av skivor. Det är lagom mycket pop, det är lagom mycket soul och blues, det är lagom bra melodier, de utmärker sig lagom mycket etc. Fast med handen på hjärtat får man väl säga att det är betydligt mer pop och mindre rock än på de tidigaste skivorna. Det är också mindre blues och soul men å andra sidan är det betydligt mer än på se senare plattorna Red Book och Careful What You Wish For. Melodierna är som sagt lagom bra, de är överlag ganska medryckande men inte särskilt utmärkande. Det är småmjäkigt, halvtaskigt, halvbra, medelmåttigt, ordinärt eller någon annan motsvarande synonym.

5/10 

Deep Purple – Abandon – 1998

Samma sättning som på förra skivan – Purendicular, det vill säga Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Jon Lord och Steve Morse på gitarr. Jag finner att den musikaliskt pekar bakåt mot mer klassisk hårdrock, vilket inte var så uttalat på förra skivan även om det samtidigt är uppenbart att Steve Morse är den vitamininjektion som bandet så väl behövde och bidrar med ett gitarrtekniskt modernare sound. Lite motsägelsefullt låter det allt eller hur? Men det är faktiskt precis så det låter, traditionellt och samtida på samma gång. Steve Morse spelar på ett sätt som Ritchie Blackmore aldrig skulle drömma om, inte för att han inte skulle klara av det kanske men det påminner inte alls om hans spelstil överhuvudtaget! Det känns fräscht helt enkelt. Ofta är det utmärkande organistsolon, vilket jag egentligen inte är någon större beundrare av, men Jon Lord gör det bra och kompletterar Steve Morse på ett väldigt bra sätt och det här blev förresten hans sista skiva med bandet innan han lämnade dem för en annan typ av karriär som kompositör. Ska vi prata nackdelar så kan jag konstatera att man får lite för mycket musik, det blir lite segt och lite jobbigt att lyssna igenom hela vägen så att säga. Några av låtarna kanske man kunde tagit bort och gjort det till en mer komprimerad upplevelse istället. Hur som helst så tycker jag att det är mycket bättre än Purpendicular även om den inte når höjderna av The House of Blue Light.

7/10 

30:e April i Musikhistorien

Den här mannen är så musikalisk att han skulle få en
sprucken gitarr med tre saknade strängar att låta bra...

Idag gratulerar vi Willie Nelson som fyller hela 80 år!

U.D.O. – Solid – 1997

Efter en vända tillbaka i sitt gamla band Accept blev det så småningom dags för att återvända till soloprojektet U.D.O. för Udo Dirkschneider. Jag känner inte längre igen något från den klassiska Accept eran och den här skivan har ett mycket fränare sound än exempelvis Faceless World som jag skrev om senast. Skivan har många bra melodiska egenskaper och självklart känner man igen Udos röst. Det känns som att han tar i lite mer än vad han har gjort tidigare och låtarna kanske kräver det? Han tar sig aldrig vatten över huvudet och ger aldrig mer än vad som krävs, det blir aldrig för mycket även om Udo har en röst som emellanåt kan ge ett intryck av att vilja ta i alldeles för mycket. Men oavsett hur bra skivan egentligen är så bjuder den inte på något nytt, men blir inte förvånad av låtmaterialet och framförandet är stabilt men inte så mycket mer än så. Det är helt klart ett album som inte skäms för sig i skivhyllan men man kunde önska lite mer kanske. Det blir mest en upprepning av vad som redan tidigare har gjorts och det är lite tråkigt.

6/10