Nyheter: Testament - Dark Roots Of Earth

Släpps 27:e Juli!

Nyheter: Nytt från Candlemass!

Plattan Psalms for the Dead som tydligen ska bli deras sista släpps..

Recension: John Mellencamp - No Better Than This - 2010

John Mellencamp

No Better Than This

2010

Rounder Records 6132842

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till med den här. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt är inspelad live (alltså att musikerna spelar tillsammans under inspelningen) och det är en skön känsla över låtarna. Halvt avslappnat utan några pretentiösa ambitioner alls.

Först hade jag problem med ljudet, för det är kanske inte lika kristallklart som det skulle kunna ha varit med modernare teknik, men det gick snabbt över och istället konstaterade jag att det är förvånansvärt bra ljud egentligen. Jag menar, det är ju trots allt en monoinspelning. Snabbt konstaterade jag också att låtarna är fantastiskt bra på den här skivan. Det ligger någonstans mellan country, folk och folkrock för det mesta av tiden. Det är ganska sparsmakat instrumenterat och det dyker upp både fiol och banjo i låtarna.

John Mellencamps röst passar utmärkt och det blir lite vemodigt på sina ställen. Bäst gör detta sig i No One Cares About Me som med sina dryga sex minuter tillhör plattans längsta låtar. Men så är det ju en relativt nattsvart bild som målas upp också! Men allt är inte vemod, det finns låtar där hoppet lyser också och i Love At First Sight målas bilden av en hoppfull framtid upp, åtminstone till dess den raseras!

Slutomdömet är riktigt bra och det är också en växande skiva som håller för väldigt många genomlyssningar. Jag har haft den ett bra tag i mina ägor nu och hittar fortfarande nya grejor varje gång jag spelar den. Det är faktiskt ett alldeles utmärkt köp!

8/10

Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007

Symphoy X:

Paradise Lost

2007

InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10

Accept - Stalingrad - 2012

Accept

Stalingrad

2012

Nuclear Blast: NB 2846CD

Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen. Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?

Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars finns det mycket likheter.

Det är alltså utan en massa kompromisser och det är väl så Accept gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.

Men trots att det är ett stabilt album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen och kompen är det inget fel på!

7/10