Recension: Bullet For My Valentine – Fever – 2010

Inledningsspåret Your Betrayel är riktigt bra och ligger musikaliskt någonstans i gränslandet mellan teknisk thrash metal och power metal. Dock gillar jag inte riktigt kontrasten mellan den typiska power-metal-vokalistrollen och den aggressiva (och onekligen mycket tekniskt kompetenta) musiken och skrikandet som nästan för tankarna till death metal! Man lyckas liksom aldrig få balansen att stämma och även om det musikaliskt, framförallt från gitarrerna, är mycket attraktivt blir den paradoxala effekten aldrig riktigt lyckad. Dessutom får jag inte riktigt grepp om vad det egentligen är tänkt att vara för musik. Ibland låter det nästan som Accept gjorde under sin storhetsperiod och ibland verkar man ha lånat in Iron Maidens speciella harmonier i det punkinfluerade konceptet. Det känns lite som om bandet vill för mycket och det tar sitt uttryck i avsaknad av nyanser. Men framförallt finns det inga direkt medryckande melodier att ackompanjera gitarrernas framfart med och slutresultatet blir inte mer än knappt godkänt. Det är i stort sett rätt tråkigt fast med några positiva egenskaper som inte gör genomlyssnandet helt meningslöst även om det inte finns något direkt sug att lyssna igen på skivan inom en snar framtid.

5/10 

Recension: Sacred Reich - The American Way - 1990

Sacred Reich:

The American Way

1990

Hollywood Records HR-61190-2

Det här är Sacred Reich andra riktiga fullängdsplatta och den skiljer sig avsevärt från den första – Ignorance – som nästan enbart verkade gå ut på att spela så fort som möjligt. Här har man istället hittat balansgången mellan hasighet och dynamik på ett bra sätt. Det finns variationer både mellan låtarna men även klipska tempoväxlingar inom många av låtarna. Det är också en mer välproducerad platta än föregångaren och det vore väl konstig annars, alla band vill väl utvecklas och växa, dessutom ligger det väl också i skivindustrins profithungriga intresse att släppa ifrån sig så välljudande plattor som möjligt.

Framförallt är det trummorna man genast förälskar sig i och då i synnerhet de enormt torra baskaggarna, inte mycket till efterklang där inte. Speciellt effektfullt blir detta eftersom de används på ett sånt sätt att de utgör en stor del av det musikaliska framträdandet, ofta unisont med de snabba pedalnoterna gitarrerna genererar, men lika ofta med en rullande känsla som i förgrunden skapar ett tämligen unikt sound med intressanta rytmer, ett exempel på detta är till exempel State of Emergency och I Don’t Know.

Övriga musiker gör naturligtvis även de en solid prestation men det är inget som utmärker sig utöver det vanliga. Det skulle väl i så fall vara Phil Rind (Vokalist och bassist) som visserligen inte är någon Luciano Pavarotti eller Jussi Björling men som framför texterna med en sådan inlevelse att man faktiskt tror precis på det han sjunger om! Det övergår aldrig till att vara skrikit, som ofta kan vara fallet när det gäller thrash, även om rösten spricker lite lätt klädsamt ibland. Det är helt enkelt en förmedling av texten utan överdrivna drivor av aggressivitet.

Phil har också skrivit samtliga texter och det mesta av musiken och det råder ingen tvekan om att texterna är viktigt sätt att uttrycka sig för honom. Politik och samhällkritik serveras på ett, inte oväntat cyniskt sätt, helt enligt gängse metaltraditioner varse sig det handlar om, egentligen uttjatade klichéer som, förhållandet mellan hat och kärlek i Love…Hate (I hate to love, I love to hate) som förvisso innehåller en mer poetisk framställning om sakens förhållande också: It's the root of all disharmoni/but it's the need to feel complete/it's a physical attraction/a chemical reaction/a walking contradiction/a push-pull affliction/it's a love...hate relationship.

Det finns också skarp kritik mot hemlandet USA, det är väl förvisso inte ovanligt att metalband vågar sticka ut hakan, men Sacred Reich känns sakliga och konstaterar problemen utan omsvep, möjligen med ett stänk melankoli i titelspåret The American Way: Truth and honor faith and pride/all convictions surely died/honesties time has passed/time for lies is here at last/truth is false I'm so fed up how did we come to be so fucked/hate fear pain death all our country has got left för att sätta ned foten bortom alla möjligheter till missförstånd i refrängen: This was once the land of dreams/now these dreams have turned to greed/in the midst of all this wealth/the poor are left to help themselves/a capitalist's democracy/no one said that freedom's free/lady liberty rots away/no truth, no justice the American way.

Man slänger också in en kommentar om de anklagelser som både Judes Priest och Ozzy Osbourne anklagades för och som till och med hamnade i domstol under mitten av 80-talet. Det handlade om ungdomar som påstods ha påverkats av subliminala meddelande på olika hårdrocksplattor och som en följd av detta tagit livet av sig. Mig veterligen friades alla anklagade i denna hysteri på samtliga punkter. Who’s to Blame? belyser detta och ifrågasätter om man inte ska försöka hitta ”skulden” någon annanstans och ta hand om sina nära och kära: Who's the cause, who's the blame for a life that's not worth living/is it parents, family who take without giving/so next time that you close your eyes and choose to shift the blame/remember you can save a life/so really who’s to blame?!

Något som jag personligen också brinner lite extra för, är formuleringar angående varje människas rätt att trivas och att inte tvingas in i sociala mönster. I don't know what you want me to be/I can't change I can only be me/I won't fit into your classifications/I won't be tagged by restricting labels som klockrent avslutar I Don’t Know.

Sen går det ju avslutningsvis inte att låta bli att kommentera plattans fulländade final – 31 Flavors. Det är en låt man absolut inte förväntar sig på ett album med ett thrashband. Den innehåller både trumpet, sax och trombon och dessutom ett helt okonventionellt funksound. Jag tolkar det som ytterliggare ett ställningstagande för individualism och en uppmaning för trångsynta headbangers att öppna ögonen, det finns mer bra musik där ute om man bara tar tag i och letar efter den. Givetvis är det också ett sätt för bandet att hylla sina influenser som kanske inte nödvändigtvis behöver vara de tuffaste och hårdaste banden i branschen. Låt mig därför avsluta den här recensionen med ett citat ur just denna låt: don't just be a metal dude, it's cool fool!

10/10

Recension: Buffy Sainte-Marie - Running for the Drum - 2009

Buffy Sainte-Marie

Running for the Drum

2009

Cooking Vinyl: CookCD493

Att det tog ett tag att lära sig tycka om det här spretiga albumet ska erkännas! Vi förflyttas mellan genrer och stilar på ett sätt som till en början är väldigt förvirrande och för att få ett sammanhang i skivan behöver man spela igenom den flera gånger. Det börjar med ett par låtar där Buffys indianska arv verkligen speglas och där en dunkande bastrumma (som jag normalt, mer eller mindre, avskyr) lätt kan tolkas som trumman som slår takten i dansen kring lägerelden och är ett riktigt effektivt grepp!

Vi förflyttas sedan genom mer traditionell folk, lättsmälta jazzballader, riktig Honky Tonk och så en gammal klassiker i Little Wheel Spin and Spin också. Buffy står för allt material, utom grunden i America the Beautiful, både text som musik och gör det bra! Man får väl säga att det är en smula ovanligt att en artist komponerar verk i så många skilda genrer och dessutom har mod nog att samla dem på en och samma skiva.

Men mod är något som inte är någon nyhet för Buffy. Sedan sextiotalet har hon propagerat för människors lika värde oavsett hudfärg och i den medföljande dokumentären, som är mycket intressant, hyllas hon av ett helt gäng andra artister i branschen för sitt engagemang i ”obekväma” frågor. Vi får också se små klipp med Buffy live och det får mig att förstå att den inlevelse man upplever på skivorna inte är någonting i jämförelse med vad man känner när hennes mimik ingår i upplevelsen! Hon är bra på skiva, men hon måste vara ännu bättre i verkligheten, det är helt klart!

På Working for the Goverment, som tillhör spåren där det indianska arvet är som starkast ställs det bortom alla tvivel vilket förtroende Buffy har, eller inte har, till myndigheterna. Too Much is Never Enough är en smäktande kärleksballad och båda samsas, som jag var inne på tidigare, om samma utrymme. Det är eklektiskt och som sådant ute i farliga trakter, faran är stor att man genast känner sig obekväm och överger sin nyinförskaffade skiva. Man får helt enkelt ta det lite pö om pö och lära sig tycka om en sång i taget och på sikt, mer eller mindre omedvetet, forma sig en egen uppfattning om huruvida de olika sångernas samkväm på albumet är till dess fördel eller nackdel…

7/10

John Norum – Total Control – 1987

För alla som växte upp på åttiotalet med tidningen OKEJ och verkligen gillade Europe blev det nog något av en chock att läsa att John Norum lämnat bandet, och det efter den framgångsrika The Final Countdown plattan som verkligen blev framgångsrik och öppnade världen på ett helt nytt sätt för bandet. Men har man meningsskiljaktigheter när det kommer till det musikaliska så har man och John Norum gillade inte den inriktning som Europe hade tagit i och med The Final Countdown. Det är åtminstone den officiella förklaringen och lyssnar på man på det här albumet – Total Control, solodebuten från John Norum, så hörs det! Det här handlar mycket mera om regelrätt hårdrock a la åttiotalet än den popigare hair metal Europe hade blivit. Dessutom infriar John Norum drömmen om att få sjunga själv på många av låtarna. Han är ingen särskilt skicklig sångare men han klarar av att leverera melodierna. Bättre på att spela gitarr får man dock säga att han är. Tyvärr hänger han sig lite väl mycket åt att försöka imponera med sin teknik och det gör att det musikaliska får stryka lite på foten. Så här, många år efter releasen kan man också konstatera att det låter mycket daterat och att det inte alls håller särskilt bra längre, om det nu någonsin var särskilt bra!

5/10 

Recension: Twisted Sister – Under the Blade – 1982

Hårdrock, inspirerad av glamrocken, från början av åttiotalet lät onekligen på ett speciellt sätt. Det gjorde även Twisted Sister vars musikalitet väl alltid har kantats av enkla melodier och okomplicerade gitarrslingor, kanske beroende på bandets begränsningar på instrumenten. Hur som helst kommer den som stiftade bekantskap med megadunder framgångsrika Stay Hungry från 1984 att känna igen sig här. Det låter lite skramligare och att Alice Cooper varit en inspirationskälla är ganska tydligt. De musikaliska kvaliteterna varierar ganska friskt och medan några av låtarna faktiskt är riktigt trevliga att lyssna på är de flesta faktiskt av en sådan natur att man nästan glömt bort dem innan de tagit slut. De mest utmärkande låtar är onekligen Destroyer, plattans titelspår – Under the Blade, som orsakade visst rabalder under den mörka tiden i amerikansk historia där artister som Dee Snider och Frank Zappa fick sitta och försvara sina texter inför kongressen (eller liknande). Och så I’ll Never Grow Up Now, som bara återfinns på plattans re-release från 1985. Kul att plocka fram ibland med knappast något man lyssnar särskilt ofta på!

5/10