Megadeth – Youtanasia – 1994

Jag skulle säga att Youthanasia är den naturliga fortsättningen på Countdownto Extinction. Det är ungefär samma publikfriande Heavy Metal och det är melodiskt till den milda grad att det inte är något problem att sjunga med i nästa alla låtarna på skivan. Låter man plattan ligga i flera månader eller år, som det faktiskt har gått sedan jag senast lyssnade på den, är det inga problem att genast minnas texterna och riffen. Detta är för mig ett gott tecken på storhet!

Det är väl inte ett eklektiskt album i strikt mening men det finns olika stilar på det. För min del tycker jag att det är en väl avvägd blandning mellan enormt medryckande riff som i The Killing Road till balladliknande nummer som titelspåret Youthanasia och A Tout Le Monde. Det är texter som betyder något, inte bara ”heavy metal” floskler som lätt kan fylla ut en hel skiva när det gäller mindre framgångsrika band. Dave Mustaine som ligger bakom de flesta framstår som en person som verkligen känner och som är arg på sin omgivning. Det är kommentarer om både det ena och det andra, men faktiskt inte så mycket om krig och förödelse på denna skiva. Det är mer samhälliga och politiska texter som avhandlas här.

Family Tree som behandlar incestuösa förhållanden får mig att se rött. Det är helt enkelt en klockren betraktelse av svaga individer som utnyttjar ännu svagare individer. Man skulle också kunna översätta mycket av kontexten på andra sammanhang, som mobbing. I know they were doing it to you, but don’t try doing it to me belyser väl det som de allra flesta är överens om numera. Att de som begår övergreppen ofta själva har varit utsatta.

Blood of Heroes känns som om den skulle kunna vara skriven med filmen med samma namn i åtanke. Själva meningen är väl att hjältar lever för evigt i våra hjärtan, liksom de nära och kära gör i A Tout Le Monde. En låt som Dave Mustaine dementerat skulle handla om självmord. Nåja, jag tror vad jag vill om den saken. Var och en tolkar efter eget huvud och det är väl också det som är det fina med texter. Upphovsmannens intention är en sak men det är heller aldrig fel att tolka på något annat sätt som lyssnare. Hur kan en uppfattning vara fel?

I Thought I know it All är för mig en personlig text om det inre psyket, ensamhet kanske. Och vetskapen om att det alltid finns en mening med det som händer. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så ibland. Det finns alltid någon någonstans som sitter i samma båt och känner likadant.

Avslutningsvis kommer Victory som är svårt att tolka på något annat sätt än att Dave Mustaine kommunicerar ut sin framgång. De flesta vet väl att han har haft en historia av att gå i konflikt med folk, inte minst Metallica, ett band som han en gång ingick i. Hur han har skött sitt humör ska vi kanske inte filosofera kring men det känns lite som att Dave Mustaine har haft ett behov av att bevisa något och att den här låten är ett sätt att konkretisera saken. Rent textteknisk är det en fulländning enligt min åsikt. Den är nämligen skapad av titlar och textfragment från tidigare låtar. En mycket intressant idé!

9/10

Megadeth – Countdown to Extincion – 1992

Det här var skivan som fick mig att på allvar öppna ögonen för Megadeth. Egentligen är den väl ett steg ifrån det som Megadeth egentligen står för och stod för fram till denna platta. Det är betydligt lugnare musik men fortfarande med ack så väl engagerande texter! Mycket handlar förstås om krig och förödelse men jag tolkar även in självmord och politiska agendan i texterna, ekonomiska kommentarer rent av.

Men det är som sagt lugnare musik än i början av Megadeths karriär. Det är kanske inte längre möjligt att rubricera innehållet som Thrash Metal, snarare tar bandet steget över till Heavy Metal här. Jag har inget emot det och tyckte som sagt när plattan kom att det var en riktigt gudabenådad platta. Nedstämda gitarrer och tyngd i stället för tempo. Klart att föredra!

För mig finns det många hits här, de är i klar majoritet och det är inte det vanligaste. Egentligen är det bara ett par tre låtar som inte riktigt håller den allra ypperska klass som resten av skivan presterar. Den har överlevt tidens tand mycket bra och kan fortfarande orsaka kollosal genomslagskraft när man lyssnar på den. Det är en skiva som känns så oerhört medveten att inte går att avfärda dess innehåll. Det är genomtänkt intill sista noten!

8/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

27:e September i musikhistorien

... är för alltid dagen då Cliff Burton togs ifrån oss. I dag är det 27 år sedan! RIP!

Van Halen – Balance – 1995

På den goda tid när det begav sig och Van Halens album 1984, eller MCMLXXXIV som det stod på omslaget, införskaffade jag både detta album och Van Halen II – på vinyl så klart. På 1984 fanns den stora hitten Jump som faktiskt spelades på radio en hel del under min högstadietid. Läser man det här idag tycker man kanske inte att det är konstigt men det var ungefär lika ovanligt att hårdrocksgrupper som Van Halen spelades i vanlig kommersiell radio då som det skulle vara att höra Children of Bodom idag. Hur som helst så fastnade jag aldrig för Jump utan föredrog den mer gitarrklösiga Panama. Det är ungefär vad jag minns av plattan och Van Halen II vet jag inte om vi ens ska prata om.

Tiden gick och Van Halen bytte sångare. David Lee Roth, som för mig var synonym med bandet, försvann. Han ersattes av Sammy Hagar som jag också införskaffade ett eller två soloalbum med vid samma tid. Även dessa har sedan länge fallit i glömska.

Och varför berättar jag det här? Jo, helt enkelt därför att även om den här plattan är gjord 1995 är den tämligen nyinförskaffad för mig. Jag har väl haft den i ett par år i och för sig men jag har inte spelat den särskilt ofta. Anledningen till att jag köpte den var att jag ville testa Van Halen igen fast på CD för bekvämlighetens skull.

Först var jag oerhört besviken. Eddie Van Halen har ju ord om sig att vara en riktig gitarrfantom och jag kunde inte riktigt höra det på de ganska popiga låtarna. Antagligen lyssnade jag inte särskilt noga eller på så bra utrustning för när jag plockade fram skivan igen för några dagar sen slogs jag av hur gitarrdriven plattan är. Skam vore det väl annars i och för sig men jag undrar vad jag lyssnade med första gången. Förvisso var jag då inne i en period av betydligt hårdare musik än Van Halen representerar. Det är väl den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Nu hörde jag istället en drivande gitarr som låter hur välspelad som helst och Sammy Hagars röst som verkligen passar till bandets musik. Det är lite popigt men det finns också röjigare låtar som leker lite med genrerna. Det är inte bara hårdrock rakt upp och ner även om det naturligtvis blir den etikett man för sätta på den totala upplevelsen. Hårdrock men lite eklektiskt är det!

Tyvärr blir det lite för tillrättalagt efter ett tag och det blir faktiskt nästan irriterande. Det är inte mycket som sticker ut från den perfekta ljudbilden och det stör upplevelsen. Ett par låtar går alldeles utmärkt och det är så man måste konsumera den här plattan med Van Halen om man ska orka med den. Så ser jag på det hela i alla fall. Det är onekligen kompetent på alla sätt och vis, bara lite för kompentent när det gäller produktionen. Det finns inte utrymme för den spelglädje jag oftast lyssnar efter när jag är riktigt nöjd med en platta!

6/10