29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

29:e Maj i musikhistorien

Melissa Etheridge fyller 52 år idag. Grattis!

HÄR kan du läsa recensioner av hennes skivor!

U.D.O. – Steelhammer – 2013

Efter at ha lyssnat igenom plattan några gånger inser jag att det mesta som jag redan skrivit om Udo Dirkschneiders soloprojekt redan har skrivits. Det finns inte mycket mer att tillägga helt enkelt. Jag gillar det här, liksom jag har gillat tidigare album med U.D.O. men någon kioskvältare är det inte. Det är ganska standardiserad Heavy Metal som är lätt att tycka om men som inte innehåller några större överraskningar. Gitarrerna är råa och Udos sång går inte att ta fel på. Den här gången sjunger han också på spanska på en låt och det finns någon med lättsam ballad med på plattan.

Jag gillar som sagt det här ändå, det är bara frågan hur förlåtande man kan vara mot en artist som levererar stabila, men inte häpnadsväckande skivor, gång på gång. Behöver det egentligen vara bättre? Behöver man egentligen fler plattor med U.D.O.? Som komplettist finns det förstås bara ett svar på den frågan men man måste kanske inte ha alla nu på en gång. Lagom är nog den bästa dosen när det kommer till U.D.O.

7/10

24: e maj i musikhistorien

Bob Dylan blir 72 år idag! Leve han!

TNT – Transistor – 1999

Faktum är att jag har TNTs första platta på köpkassett någonstans. Jag var så tidig med att införskaffa den att de äldre och mer rutinerade hårdrockarna på min skola  inte ens hade hört talas om bandet när jag kom dragandes med min kassett. Efter det (1982) dröjde det några år tills Tell No Tales (1987) införskaffades på vinyl. Jag minns den som riktigt bra hårdrock med en strålande vokalist. Första plattan har jag dock inga minnen av.

Nu var det dock dags att införskaffa något mer och det var väl mer en slump än något annat att valet föll på TNT och just den här plattan från 1999 men jag tyckte det kunde vara intressant att undersöka vad ytterligare ett decennium gjort för bandet.

Jag känner inte igen så mycket men det är nog nogåt som snarare beror på mig än på de musikaliska kvaliteterna. För även om jag har vissa nostalgiska minnen till Tell No Tales är det snarast endast titelspåret, en snabb rivig låt, som minnena kretsar kring. Men oavsett vad jag känner igen eller inte så gillar jag definitivt vad jag hör! Det är traditionell hårdrock spelad på bästa sätt, jag önskar att jag hade följt det här bandet mera under åren som har gått och är faktisk imponerad över hur väl det låter trots att det inte är ett särkilt enhetligt album.

Det spretar lite åt alla möjliga håll och vanligtvis skulle jag nog hävda att är något negativt men här tycker jag faktiskt att det är tvärtom. Det finns så mycket olika stilar, FM-rock, Hårdrock, en riktig punklåt nästan och ett par riktigt skönsjungna ballader också. Och allt samsas och blir faktiskt homogent även om det låter motsägelsefullt. Jag är väldigt imponerad av sångaren Tony Harrell som gör ett fantastiskt jobb både med de riktigt röjiga låtarna och med de vackra balladerna. Jag vet inte vilket han gör bäst faktiskt.

Eftersom det handlar om hårdrock och inte om Heavy Metal vilket det allt som oftast verkar göra nuförtiden är inte gitarriff lika viktiga. Hårdrock är mera en utveckling av rocken med Heavy Metal nästan befinner sig i ett helt annat härad. Trots detta finns det också några riktigt tunga och medryckande gitarrpartier som jag gillar skarpt! Ronni Le Tekrø som dessutom är den enda originalmedlemmen som medverkar på plattan gör ett bra jobb med gitarren helt klart! Det är också han och sångaren som står för alla kompositionerna på skivan och jag klagar inte! Det låter hur bra som helst.

Så vitt jag vet är bandet fortfarande aktivt även om man har rört om lite bland bandmedlemmarna. Till exempel lär originaltrummisen Diesel Dahl vara tillbaka bakom trumsetet och sångmicken lämnats över till Tony Mills. Det skulle vara intressant att ta reda på hur det låter någon gång men tills vidare nöjer jag mig med den här ett tag till!

7/10