TNT – Transistor – 1999

Faktum är att jag har TNTs första platta på köpkassett någonstans. Jag var så tidig med att införskaffa den att de äldre och mer rutinerade hårdrockarna på min skola  inte ens hade hört talas om bandet när jag kom dragandes med min kassett. Efter det (1982) dröjde det några år tills Tell No Tales (1987) införskaffades på vinyl. Jag minns den som riktigt bra hårdrock med en strålande vokalist. Första plattan har jag dock inga minnen av.

Nu var det dock dags att införskaffa något mer och det var väl mer en slump än något annat att valet föll på TNT och just den här plattan från 1999 men jag tyckte det kunde vara intressant att undersöka vad ytterligare ett decennium gjort för bandet.

Jag känner inte igen så mycket men det är nog nogåt som snarare beror på mig än på de musikaliska kvaliteterna. För även om jag har vissa nostalgiska minnen till Tell No Tales är det snarast endast titelspåret, en snabb rivig låt, som minnena kretsar kring. Men oavsett vad jag känner igen eller inte så gillar jag definitivt vad jag hör! Det är traditionell hårdrock spelad på bästa sätt, jag önskar att jag hade följt det här bandet mera under åren som har gått och är faktisk imponerad över hur väl det låter trots att det inte är ett särkilt enhetligt album.

Det spretar lite åt alla möjliga håll och vanligtvis skulle jag nog hävda att är något negativt men här tycker jag faktiskt att det är tvärtom. Det finns så mycket olika stilar, FM-rock, Hårdrock, en riktig punklåt nästan och ett par riktigt skönsjungna ballader också. Och allt samsas och blir faktiskt homogent även om det låter motsägelsefullt. Jag är väldigt imponerad av sångaren Tony Harrell som gör ett fantastiskt jobb både med de riktigt röjiga låtarna och med de vackra balladerna. Jag vet inte vilket han gör bäst faktiskt.

Eftersom det handlar om hårdrock och inte om Heavy Metal vilket det allt som oftast verkar göra nuförtiden är inte gitarriff lika viktiga. Hårdrock är mera en utveckling av rocken med Heavy Metal nästan befinner sig i ett helt annat härad. Trots detta finns det också några riktigt tunga och medryckande gitarrpartier som jag gillar skarpt! Ronni Le Tekrø som dessutom är den enda originalmedlemmen som medverkar på plattan gör ett bra jobb med gitarren helt klart! Det är också han och sångaren som står för alla kompositionerna på skivan och jag klagar inte! Det låter hur bra som helst.

Så vitt jag vet är bandet fortfarande aktivt även om man har rört om lite bland bandmedlemmarna. Till exempel lär originaltrummisen Diesel Dahl vara tillbaka bakom trumsetet och sångmicken lämnats över till Tony Mills. Det skulle vara intressant att ta reda på hur det låter någon gång men tills vidare nöjer jag mig med den här ett tag till!

7/10