Recension: Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Om det hade funnits ett nobelpris i inlevelse skulle Juliette Lewis få det för sina vokala insatser på det här albumet. Hon lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida även om hon emellanåt nästan nuddar gränsen mot att bli en karikatyr av sig själv. Egentligen hade man inte behövt göra den här recensionen längre för det är just hennes inlevelse i musiken och i texten som är den här skivan allra största behållning! Musikaliskt är det inte lika experimentellt och alternativt som Terra Incognita från 2009 som jag tidigare har skrivit om. Det här är frågan om mer rättfram punkrocksinfluerad musik om man ens kan kalla punkrocken för en influens. Jag kan inte påstå att det låter riktigt regelrätt punkrock men kanske lite mer än bara en influens trots allt. Den placerar sig i det magiska gränslandet precis där emellan. Det är väldigt medryckande och det beror naturligtvis åtminstone delvis på hennes inlevelse. Jag gillar det skarpt även om jag egentligen inte borde tycka om den har typen av musik och det är ju inget dåligt betyg!

8/10