Idag i musikhistorien...


...är det ett år sedan Clive Burr lämnade oss. Jag har helt och hållet missat det och fick ett abrupt uppvaknande när jag märkte det i dag. Det var tydligen MS som till slut tog trumslagarens liv 2013-03-12. Enligt vad jag kan förstå efter att (mycket snabbt) ha googlat lite hade han humöret uppe hela tiden fram till sin död och övergav - enligt Bruce Dickinson - inte sin humor någon gång under resans lopp.

Clive Burr är mest känd som trumslagare i det tidiga Iron Maiden, han satt bakom trumsetet på de första tre studioskivorna. Han har också trummat i Samson och ett gänga andra band som jag tyvärr inte känner till så mycket om. Clive Burr blev 56 år.

Samlande: Nytt bolag i hyllorna


Jag har sedan länge samlat på singlar från bolaget Karusell. Det är inget som jag är onödigt aktiv med men om jag hittar något tillräckligt billigt utökar jag min skrala samling! Nu har jag dock insett att med det tempo som jag håller kommer mitt införskaffande inte få mig att komma i närheten av en anständig samling under min livstid. Därför har jag beslutat att utöka samlandet till det bolag som jag tidigare bara ha smygsamlat. Numera kommer jag alltså även att hålla utkik efter singlar från bolaget Knäppupp. Häromdagen lade jag vantarna på den här. Den är inte i bästa skick men vad gör man, fem spänn var den väl värd? :-D


Civil War – The Killer Angels – 2013


Först gjorde jag inte riktigt kopplingen till vad det här var för något. Jag lyssnade och kunde konstatera att det lät som en korsning mellan Hammerfall och Sabaton, med en sångare som under stundom har drag av Ronnie James Dio. Sedan slog det mig… Civil War… Sabaton… Jo! Det är nämligen så att Civil War består av de avhoppade medlemmarna från Sabaton. Inte konstigt att de bär spår av sitt forna band. Sen mindes jag att jag hade läst en intervju med dem strax efter avhoppet, alltså innan skivsläppet, där de konstaterar att de inte alls kommer att köra på samma inriktning som Sabaton – krigstexter av olika slag. You could have fooled me!

Visst, det är verkligen inte alla texterna som är uppenbara krigssånger men det finns trots allt några stycken där man inte behöver analysera särskilt mycket för att komma underfund med hur det ligger till. Men det spelar mig ingen roll. Jag gillar det här Power Metal bandet. Jag tycker att det hittar sin egen grej trots att det finns andra som också gör liknande saker. Låtarna är lätta att lära sig och redan efter några få genomlyssningar kan man nästa sjunga med. Jag vet att inte alla uppskattar detta fenomen men jag menar att det är en bra egenskap när det gäller just Power Metal. I andra former av mer extrem Metal kanske det är av ondo men inte här alltså.

Ska jag skryta så fick jag tag på skivan av en ren slump. Den hängde med när jag köpte en tidning, en begagnad tidning rent av. Vad jag fick ge? Fem spänn! Sällan har en skiva varit mer prisvärd!

8/10





Malfeitor – Incubus – 2009


Egentligen är jag inget fan av extremare metal. Men jag tänker så här: någon gång måste man ju hitta något som verkligen faller en på läppen och som är undantaget som bekräftar regeln, dessutom är det ju så fantastiskt roligt att utforska och upptäcka sådant som man inte sedan förut kände till. Som Italienska Malfeitor till exempel. Var jag har fått skivan ifrån har jag ingen aning om men det är inget som är nyinförskaffat i alla fall. Kanske har jag hittat den begagnad någonstans, jag vet inte.

Jag vet inte så mycket om bandet och jag fick fuska lite för att konstatera att det är ett italienskt Black Metal band. Likaså fick jag använda google för att få reda på att det är ett numera splittrat band och att det här är deras andra och sista fullängsskiva. Hur jag ska beskriva musiken vet jag inte riktigt, det är lite för mycket för mig. Jag uppskattar det inte. Det är väl ok rent musikaliskt sett och det är inte Black Metal av den formen som ska vara så ljudtekniskt dålig som möjligt (tack och lov). Det innebär väl inte att det är någon ljudekvilibristisk platta heller men det låter i alla fall inte illa rent produktionsmässigt.

Tyvärr skramlar musiken lite för mycket för min smak. Jag har svårt att urskilja riff och jag vet inte om det finns så många heller. Vokalisten drar på för fullt med en skrik/väs stil som jag inte heller uppskattar. Dessutom tycks det mig  att det finns en gnutta narcissism inblandat i produktionen då man i konvolutet bland annat kan läsa följande. Lyrics, concept, art-direction by M Fabban and M Fabban only. Jag gissar att det är en dominerande medlem…


2/10