Recension: Train – Save Me, San Fransisco – 2009

Initialt får jag lite Bob Dylan känsla av den här skivan, men det handlar egentligen inte om något av det musikaliska även om öppningsspåret och tillika titelspåret Save Me, San Francisco mycket väl skulle kunna representera herr Zimmermans låtskrivande under någon glättigare period i livet. Nej, det är snarare den absolut första bekantskapen med sångaren Patrick Monahan som ger mig denna känsla. Det går dock över snabbare än första takten och sedan hör man inte mer av det och tänker verkligen inte i de banorna heller. På andra låten associerar jag snarare till Mika och det är kanske en mer smickrande för en sångare? Kanske går tankarna till och med till en skönsjungande Michael Bolton, eller Freddie Mercury i några av låtarna. Det handlar om ganska okomplicerad och lättlyssnad pop-folk-rock som inte kräver något större engagemang av lyssnaren. Det vilar helt enkelt inga ledsamheter över något och det finns ett ganska skönt sound som efter hand blir lite radiorockigare än vad jag egentligen skulle vilja. Men det konstiga är att även om jag egentligen inte gillar den typen av musik om jag får höra den på radio så står jag ut med det här. Jag påstår inte att jag tycker att det är jättebra, men klart lyssningsbart om man inte har något bättre för sig. Tyvärr blir det lite ojämnt och det drar musikaliskt lite för mycket åt vanlig rotrock för min smak. Låtarna som sticker ut har den lilla extra touch som höjer dem ovanför medelklassen, men tyvärr håller inte hela skivan samma klass.

5/10 

Pugh Rogefeldt - Vinn Hjärta Vinn - 2008

Pugh Rogefeldt

Vinn Hjärta Vinn

2008

WEA 50514427246922

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag inte är särskilt bevandrad i Pugh Rogefeldts betydelse i svensk musikhistoria. Självklart är jag medveten om flera av de gamla klassikerna såsom Små Lätta Moln och Dinga-Linga Lena men mycket mer än så är det inte och det enda som hittills stått mina hyllor är en samlingsskiva av Greatest Hits typ.

Så börjar man påverkas av reklam-TV, även om jag naturligtvis vill intala mig att jag behärskar det fria valets förmåga och att TV-reklamen enbart existerar som information för en ny produkt. Nåja, en ny skiva med Pugh efter si och så många år måste man ju bara ha tänkte jag, nu när jag dessutom är inne i en period av svensk musik. Extra roligt är att så pass namnkunniga musiker som ”Jojje” Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson medverkar som musiker, vilket de tydligen också gjorde på Pughs två första skivor så det är ju lite återföreningsvarning där.

Musiken då? Jo, redan inledningsspåret Dom Stora Äter Dom Små är en enormt medryckande blues som inleds med de samhällsbetraktande raderna: Se se se på världen/dom stora äter dom små dom stora/dom stora äter dom små. Vad detta betyder för Pugh kan man självklart diskutera men jag tolkar det som att de ”stora” alltid klarar sig på bekostnad av de ”små”. Om sedan detta ska ses på en större samhällsbasis eller inte är naturligtvis en fråga öppen för debatt. Rent musikaliskt sätter den sig väldigt snabbt och jag behövde inte lyssna igenom plattan särskilt många gånger innan jag inte fick ur låten ur hjärnan.

Tyvärr följer sedan ett par mer anonyma låtar, som förvisso växer med några lyssningar, men som kräver lite engagemang för att sätta sig ordentligt. Låt nummer två på plattan, Alla Springer Åt Samma Håll, hamnar kanske någonstans mitt emellan anonymiteten och det mest lättlyssnade förresten. Det är en klämkäck blues med en stark hook som möjligen låter något mera elektrisk än plattans öppningsspår. Sensmoralen handlar om att bryta mönster och grupptillhörighet för att skapa sig en egen identitet: Alla springer åt samma håll/som en flock utan kontroll/som en tom studsande boll/vill du han någon koll så spring åt ett annat håll eller kanske om att stå de emot samhällbyråkratiska kvarnarna: dom tar dej spring som den/det vita papperet är ingen vän/smyg undan göm dej väl/låt dom aldrig ta befäl.

Vad som sedan följer är däremot vad jag var inne på ovan, ett par trista låtar som passar utmärkt ihop med mina flummiga fördomar om Pugh. En av den heter till och med Sommarflum. Det är ganska långsamma tråkiga låtar som säkert har en alldeles utmärkt litteral innebörd men som inte ä tillräckligt medryckande för min smak och således svårt att motivera för ett mer djupgående intresse för textanalys.

Men ojämn som plattan är finns genast intresset där igen efter att dessa låtar är avverkade. Titelspåret Vinn Hjärta Vinn är en återgång till plattan initiala kvalitéer och med en cool shuffle feeling och efterföljande Du Kan Kyssa Din Mamma Ajö innehåller plattans briljantaste textrader, jag är fullständigt förälskat i det ultimata hotet om hämnd uttryckt på följande vis: Då kan du kyssa din mamma ajö/kan du gömma dig själv i någon kö/simma ut och dö på en ö.

Slutsats: Det här en svensk bluesplatta med mycket kompetenta musiker som visserligen är en smula ojämnt men där de högsta förtjänsterna definitivt överskuggar de mindre framträdande partierna.

7/10

Recension: Bullet For My Valentine – Fever – 2010

Inledningsspåret Your Betrayel är riktigt bra och ligger musikaliskt någonstans i gränslandet mellan teknisk thrash metal och power metal. Dock gillar jag inte riktigt kontrasten mellan den typiska power-metal-vokalistrollen och den aggressiva (och onekligen mycket tekniskt kompetenta) musiken och skrikandet som nästan för tankarna till death metal! Man lyckas liksom aldrig få balansen att stämma och även om det musikaliskt, framförallt från gitarrerna, är mycket attraktivt blir den paradoxala effekten aldrig riktigt lyckad. Dessutom får jag inte riktigt grepp om vad det egentligen är tänkt att vara för musik. Ibland låter det nästan som Accept gjorde under sin storhetsperiod och ibland verkar man ha lånat in Iron Maidens speciella harmonier i det punkinfluerade konceptet. Det känns lite som om bandet vill för mycket och det tar sitt uttryck i avsaknad av nyanser. Men framförallt finns det inga direkt medryckande melodier att ackompanjera gitarrernas framfart med och slutresultatet blir inte mer än knappt godkänt. Det är i stort sett rätt tråkigt fast med några positiva egenskaper som inte gör genomlyssnandet helt meningslöst även om det inte finns något direkt sug att lyssna igen på skivan inom en snar framtid.

5/10 

Recension: Sacred Reich - The American Way - 1990

Sacred Reich:

The American Way

1990

Hollywood Records HR-61190-2

Det här är Sacred Reich andra riktiga fullängdsplatta och den skiljer sig avsevärt från den första – Ignorance – som nästan enbart verkade gå ut på att spela så fort som möjligt. Här har man istället hittat balansgången mellan hasighet och dynamik på ett bra sätt. Det finns variationer både mellan låtarna men även klipska tempoväxlingar inom många av låtarna. Det är också en mer välproducerad platta än föregångaren och det vore väl konstig annars, alla band vill väl utvecklas och växa, dessutom ligger det väl också i skivindustrins profithungriga intresse att släppa ifrån sig så välljudande plattor som möjligt.

Framförallt är det trummorna man genast förälskar sig i och då i synnerhet de enormt torra baskaggarna, inte mycket till efterklang där inte. Speciellt effektfullt blir detta eftersom de används på ett sånt sätt att de utgör en stor del av det musikaliska framträdandet, ofta unisont med de snabba pedalnoterna gitarrerna genererar, men lika ofta med en rullande känsla som i förgrunden skapar ett tämligen unikt sound med intressanta rytmer, ett exempel på detta är till exempel State of Emergency och I Don’t Know.

Övriga musiker gör naturligtvis även de en solid prestation men det är inget som utmärker sig utöver det vanliga. Det skulle väl i så fall vara Phil Rind (Vokalist och bassist) som visserligen inte är någon Luciano Pavarotti eller Jussi Björling men som framför texterna med en sådan inlevelse att man faktiskt tror precis på det han sjunger om! Det övergår aldrig till att vara skrikit, som ofta kan vara fallet när det gäller thrash, även om rösten spricker lite lätt klädsamt ibland. Det är helt enkelt en förmedling av texten utan överdrivna drivor av aggressivitet.

Phil har också skrivit samtliga texter och det mesta av musiken och det råder ingen tvekan om att texterna är viktigt sätt att uttrycka sig för honom. Politik och samhällkritik serveras på ett, inte oväntat cyniskt sätt, helt enligt gängse metaltraditioner varse sig det handlar om, egentligen uttjatade klichéer som, förhållandet mellan hat och kärlek i Love…Hate (I hate to love, I love to hate) som förvisso innehåller en mer poetisk framställning om sakens förhållande också: It's the root of all disharmoni/but it's the need to feel complete/it's a physical attraction/a chemical reaction/a walking contradiction/a push-pull affliction/it's a love...hate relationship.

Det finns också skarp kritik mot hemlandet USA, det är väl förvisso inte ovanligt att metalband vågar sticka ut hakan, men Sacred Reich känns sakliga och konstaterar problemen utan omsvep, möjligen med ett stänk melankoli i titelspåret The American Way: Truth and honor faith and pride/all convictions surely died/honesties time has passed/time for lies is here at last/truth is false I'm so fed up how did we come to be so fucked/hate fear pain death all our country has got left för att sätta ned foten bortom alla möjligheter till missförstånd i refrängen: This was once the land of dreams/now these dreams have turned to greed/in the midst of all this wealth/the poor are left to help themselves/a capitalist's democracy/no one said that freedom's free/lady liberty rots away/no truth, no justice the American way.

Man slänger också in en kommentar om de anklagelser som både Judes Priest och Ozzy Osbourne anklagades för och som till och med hamnade i domstol under mitten av 80-talet. Det handlade om ungdomar som påstods ha påverkats av subliminala meddelande på olika hårdrocksplattor och som en följd av detta tagit livet av sig. Mig veterligen friades alla anklagade i denna hysteri på samtliga punkter. Who’s to Blame? belyser detta och ifrågasätter om man inte ska försöka hitta ”skulden” någon annanstans och ta hand om sina nära och kära: Who's the cause, who's the blame for a life that's not worth living/is it parents, family who take without giving/so next time that you close your eyes and choose to shift the blame/remember you can save a life/so really who’s to blame?!

Något som jag personligen också brinner lite extra för, är formuleringar angående varje människas rätt att trivas och att inte tvingas in i sociala mönster. I don't know what you want me to be/I can't change I can only be me/I won't fit into your classifications/I won't be tagged by restricting labels som klockrent avslutar I Don’t Know.

Sen går det ju avslutningsvis inte att låta bli att kommentera plattans fulländade final – 31 Flavors. Det är en låt man absolut inte förväntar sig på ett album med ett thrashband. Den innehåller både trumpet, sax och trombon och dessutom ett helt okonventionellt funksound. Jag tolkar det som ytterliggare ett ställningstagande för individualism och en uppmaning för trångsynta headbangers att öppna ögonen, det finns mer bra musik där ute om man bara tar tag i och letar efter den. Givetvis är det också ett sätt för bandet att hylla sina influenser som kanske inte nödvändigtvis behöver vara de tuffaste och hårdaste banden i branschen. Låt mig därför avsluta den här recensionen med ett citat ur just denna låt: don't just be a metal dude, it's cool fool!

10/10

Recension: Buffy Sainte-Marie - Running for the Drum - 2009

Buffy Sainte-Marie

Running for the Drum

2009

Cooking Vinyl: CookCD493

Att det tog ett tag att lära sig tycka om det här spretiga albumet ska erkännas! Vi förflyttas mellan genrer och stilar på ett sätt som till en början är väldigt förvirrande och för att få ett sammanhang i skivan behöver man spela igenom den flera gånger. Det börjar med ett par låtar där Buffys indianska arv verkligen speglas och där en dunkande bastrumma (som jag normalt, mer eller mindre, avskyr) lätt kan tolkas som trumman som slår takten i dansen kring lägerelden och är ett riktigt effektivt grepp!

Vi förflyttas sedan genom mer traditionell folk, lättsmälta jazzballader, riktig Honky Tonk och så en gammal klassiker i Little Wheel Spin and Spin också. Buffy står för allt material, utom grunden i America the Beautiful, både text som musik och gör det bra! Man får väl säga att det är en smula ovanligt att en artist komponerar verk i så många skilda genrer och dessutom har mod nog att samla dem på en och samma skiva.

Men mod är något som inte är någon nyhet för Buffy. Sedan sextiotalet har hon propagerat för människors lika värde oavsett hudfärg och i den medföljande dokumentären, som är mycket intressant, hyllas hon av ett helt gäng andra artister i branschen för sitt engagemang i ”obekväma” frågor. Vi får också se små klipp med Buffy live och det får mig att förstå att den inlevelse man upplever på skivorna inte är någonting i jämförelse med vad man känner när hennes mimik ingår i upplevelsen! Hon är bra på skiva, men hon måste vara ännu bättre i verkligheten, det är helt klart!

På Working for the Goverment, som tillhör spåren där det indianska arvet är som starkast ställs det bortom alla tvivel vilket förtroende Buffy har, eller inte har, till myndigheterna. Too Much is Never Enough är en smäktande kärleksballad och båda samsas, som jag var inne på tidigare, om samma utrymme. Det är eklektiskt och som sådant ute i farliga trakter, faran är stor att man genast känner sig obekväm och överger sin nyinförskaffade skiva. Man får helt enkelt ta det lite pö om pö och lära sig tycka om en sång i taget och på sikt, mer eller mindre omedvetet, forma sig en egen uppfattning om huruvida de olika sångernas samkväm på albumet är till dess fördel eller nackdel…

7/10