And We Should All Die of That Roar - 2014

Grejen med alternativ musik är att man aldrig riktigt vet vad det är för nåt innan man lyssnar på det. And We Should Wll Die of That Roar pendlar mellan nästan distorsion på sången och något som skulle kunna platsa i valfri revy. Det är mer närvaro än i den typiska kupletten men det är under stundom 3/4 takt som för tankarna till det teatraliska.

Faktum är att jag är tämligen imponerad av multiinstrumentalisten som ligger bakom det märkliga namnet. Framförallt är det sången som faktiskt imponerar. Något som jag traditionellt sett har svårast av acceptera avarter inom. Hardy Hum liknar ingenting annat jag har hört! Möjligen skulle jag kunna göra någon jämförelse med Leonard Cohen. Fast min begränsade erfarenhet av honom säger mig att Hardy Hum är bra mycket mer intresserad av vad han gör. Det låter så för mig i alla fall.

Ofta är det lågmäld och skönt att lyssna på. Det händer att det hettar till men då är det av teatraliska skäl. Det är inget högt tempo i de tämligen minimalistiska låtarna. Jag gillar det här betydligt mer än jag trodde jag skulle göra och jag är glad att jag faktiskt gav And We All Should Die of That Roar chansen. Det låter kanske annorlunda, men vad gör det när det låter så bra?

Ljudkvaliteten kan man heller inte klaga på och får jag gissa tror jag att Hardy Hum har en lite extra fäbless för det där. Det här måste upplevas, inte bara lyssnas det är helt klart.

8/10

Trailerpark Idlers – Fifty Gallons of Lightning – 2014

Liksom Trailerpark Idlers förra skiva Meanwhile inDogpatch höll den här på att gå mig obemärkt förbi. En notering till er som skickar nedladdningsbara skivor för recension, var tydliga! Var också tålmodiga för jag kommer att ge ett utlåtande, ibland tar det bara lite extra tid.

Den här skivan är lite mer homogen än den förra var. Då hade man tagit ut svängarna bland genrerna och blandat friskt. Här är det mesta kanske renodlad country. Det är också mycket mer lättillgängliga låtar. Det är låtar som sätter sig och som är enkla att sjunga med i nästan. De flesta av dem har en kvinnlig vokalist i Miss LisaLee. Det låter riktigt bra om henne. För den delen vill jag inte klanka ner på Morgan Hellman tar sig ton. Det låter faktiskt riktigt bra det också!

Det handlar som sagt om country. Jag gör det inte svårare än så den här gången eftersom jag tycker att det mesta ligger så nära denna paraplygenre att det bara blir fånigt att försöka bena ut det vidare. Det finns ett par låtar som drar lite mer år rock och jag tycker mig ana lite bluegrassinfluenser här och där. Det är kanske banjon som gör det. Jag gillar banjo och tycker att det är ett fränt instrument. Det tillför en helt annan dimension i ljudbilden.

Vidare är det, som jag var inne på tidigare, väldigt lättlyssnat och redan efter några få gånger börjar man ryckas med i låtarna. Och man tycker att de borde ha rutinen inne, det här är nämligen deras tolfte album! Det är inte dåligt för ett svenskt band som lirar alternativ country! Jag gillar det här mer än förra plattan som var lite för spretig för min smak. Här har man lyckats hålla ihop det på ett bra sätt och resultatet väntar inte på sig!

7/10

Tongue – Look! It’s Rock ’n’ Roll! – 2014

Ibland ramlar det inte lite skivor för mig att lyssna på och recensera. Frågar man mig händer det alldeles för sällan eftersom det knappt finns nåt roligare än att för första gången bilda sig en uppfattning om ett nytt band eller en ny skiva. Därför är jag extra glad åt den här nya skivan med Tongue, häng med så ska jag berätta varför.

För det första får man bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är frågan om för slags musik. Det är naturligtvis ett plus om det är en genre som man själv brinner lite extra för, men eftersom jag är något av en allätare är det mesta av stort intresse! Det här visade sig vara precis det som förhandsinformationen visade på, nämligen melodisk hårdrock som den lät på den gamla goda tiden. Det är verkligen inte frågan om någon Heavy Metal utom om klassisk hårdrock. Den verkar ha sina rötter i 70-talet vilket märks ganska tydligt på gitarriffen. Överlag spelar killarna väldigt solid musik. De är samstämmiga och det hör att de verkligen älskar det här!

Och vet ni vad? Det gör jag också! Jag blev helt tagen under första genomlyssningen. Jag hade inte förväntat mig en så kompetent platta. Inte för att jag inte borde det utan för att det helt enkelt går ganska lång tid mellan guldkornen numera. Man har blivit lite snål med betyg på gamla dar…

Men det här är alltså en skiva som jag direkt kände skulle vara värd sin vikt i guld. Det enda som jag reagerar på, och det är verkligen inget stort ”problem” är att sången inte riktigt har den där kraften som en riktigt skicklig vokalist skulle kunna bidra med. Jag kan leva med det och efter att ha lyssnat några gånger till inser jag att det faktiskt inte är något problem alls. Om det inte är en vokalist av världsklass som återfinns mikrofonen så är det istället en med känsla för det som förmedlas. Det här är en skiva jag verkligen ställer mig bakom och rekommenderar. Gillar du klassisk riffbaserad hårdrock lär du gilla det här!

8/10

Amanda Jensen – Killing my Darlings – 2008

Liksom så mycket annan lättsmält och lågmäld pop är det här en platta som fungerar utmärkt som bakgrundsmusik. Den är varken bra eller dålig men tillräckligt tillfredsställande att hålla en sällskap när vardagstristessen faller på. Jag kan inte påstå att jag har det minsta aning om vad Amanda har sjungit om, trots att jag alldeles nyligen avslutade lyssningssessionen. Men Amanda har en någorlunda personlig röst som kanske inte alltid pitchar helt rätt. Det är något positivt om man frågar mig. Allt som oftast är det värsta jag vet när det låter allt för perfekt!

Så känner du dig stressad eller behöver något som håller di sällskap i bakgrunden fungerar den här skivan som en imaginär vän i mörkret. Att ta fram den för att aktivt lyssna, utan att göra något annat samtidigt skulle jag nog aldrig göra. Men, å andra sidan, gillar man det man hör så ser jag inte det som en omöjlighet heller.

5/10

Accept – Eat the Heat – 1989

Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept. Då tänker jag inte riktigt bara på sången, som förstås är annorlunda, utan främst på gitarrspelet som inte riktigt har samma signifikans som vanligt.

Som Acceptplatta är den inget vidare men det är ändå något som slår en hel massa annat där ute. Jag har svårt för att sätta ett betyg eftersom jag delvis slits mellan objektivitet och någon sorts lojalitetstänkande. Runt mitten får det bli, så mycket är helt klart. Att man får betrakta Eat the Heat som en bagatell i Accepts musikaliska historia är också uppenbart!

5/10