W.A.S.P. - The last Command - 1985

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten som kom året tidigare. Det är inte lika enkla och raka melodier och låtarna känns mer, jag vill inte säga komplicerade, men åt det hållet i alla fall! Det är mer finlir och det känns mer skrivet än vad det gjorde på debuten där det vara mera som om rå energi strömmande ut ur högtalarna. Jag vill inte påstå att det är något dåligt egentligen men det musikaliska materialet är av en sådan natur att det blir lite mera alldagligt än vad som var fallet på debuten. Ett steg mot det som komma skall är det naturligtvis, men det var ju inget man kände till vid tillfället för den här plattans release. Om bytet av trumslagare från Tony Richards till Steve Riley har något med saken att göra vet jag inte om jag är kapabel att avgöra.

Det finns flera riktigt bra låtar; inledande Wild Child som kanske är plattans absolut bästa låt, Ballcrusher, Fistful of Diamonds, Jack Action, Blind in Texas, som är en personlig favorit och avslutande Sex Drive står alla ut från mängden. Och plattan är helt klart betydligt jämnare än föregångaren även om låtar som Cries In The Night, titelspåret The Last Command och Running Wild in the Streets drar ned helhetsintrycket en smula. Den sistnämnda är förresten en cover och som det visar sig kommer det att bli något av ett stående inslag på många av W.A.S.P.s kommande skivor. Det här var sista skivan med Randy Piper på gitarr eftersom han senare gav sig av för att spela med Alice Cooper. 

7/10

Fight – War of Words – 1993

Det här är en platta som har hade tänkt skriva om för länge sedan. Sen glömde jag bort det och ägnade mig åt något annat istället. Sen tog jag fram och lyssnade på den, skrev inget, stoppande undan den igen och nu har jag plockat fram den igen! Den här ’gången ska det banne mig bli av att jag skriver några rader om den!

Det är alltså den första skivan av projektet Rob Halford startade när han hoppade av från Judas Priest. Det sägs att det här var själva anledningen till att han hoppade av, att Judas Priest inte var hårda nog. Jag vet inte hur stor sanningshalten är i det ryktet men han lämnade i alla fall Judas Priest och satte igång med det här bandet. Elaka tungor sa att Rob numera sysslade med imitation av en musikstil han själv hade varit med att inspirera till. För det här låter inte som Judas Priest överhuvudtaget. Inte ens i närheten av Painkiller som annars är en snabb och tung platta. Det här är mycket råare och man har jämfört soundet med Panteras. Jag lägger ingen värdering i det. Det är säkert en alldeles utmärkt jämförelse, mina kunskaper om Pantera är tyvärr alldeles för begränsade i nuläget för att jag ska ha någon egentlig åsikt om hur det egentligen ligger till.

Men det är hård och rå musik. Det är dubbla baskaggar och soundet ligger på gränsen mellan Heavy-, Thrash-, och Industri Metal. Det är förbannat bra! Från början hade jag nog lite svårt för det eftersom jag på den tiden var mera inne på de enklare, renare, sounden. Numera kan jag uppskatta brutaliteten på ett helt annat sätt. Självklart har Rob Halfords röst huvudrollen och det var nog även den som gjorde att jag initialt hade lite svårt att ta till mig skivan. Jag var vad vid den höga pitchen som Rob hade gjort sig känd för i Judas Priest. Den var inte frånvarande på War of Words men heller inte allestädes närvarande. Att säga att han growlar till det vore en överdrift men det är helt klart så att han också tar till de nedre registren i flera låtar.

Det är trots den aggressiva ljudmattan mycket melodiösa melodier. Det är lätt att hitta rätt när man sjunger med som man lätt tenderar att göra med musik man tycker om. Det funkar alldeles utmärkt att – hellre än bra – kraxa med i de flesta låtarna. Det är precis det jag gillar. Oavsett hur hårt och tufft det låter finns det alltid en vettig melodi där. Alla låtarna når inte en absolut toppklass men det är tillräckligt många för att man ska vara oerhört förlåtande mot det som inte riktigt når de högsta höjderna. Och ska vi vara helt ärliga finns det inget som är sämre än riktigt bra på skivan. Det skulle väl i så fall vara den gömda bonuslåten Jesus Saves som har en lite annorlunda ljudkvalitet om vi ska uttrycka oss vårdslöst. Det är en bra låt egentligen, det är bara det att den låter lite sunkigt.

9/10

Köp den här: CDON

David Bowie – Hunky Dory – 1971

Jag vill inte påstå att jag är någon kännare av David Bowies musik. Häromåret fick jag dock lust att utforska några skivor av/med denne man för att utöka referensramen. Det blev förstås inte av att jag skrev något om något av albumen – förrän nu!

Jag hörde någon gång att tycka om David Bowie skulle vara ungefär det samma som att säga att man tycker om musik. Påståendet bygger förstås på hans mångsidighet och det ligger kanske något i det. Men övermusikaliska personligheter som David Bowie har också en stor nackdel. Deras musik blir sällan lättillgänglig och det är fallet även här.

Första halvan av skivan är väl lite bättre i detta avseende och det finns lite melodier som är riktigt trevliga faktiskt. Ju längre albumet håller på desto svårtillgängligare blir det – generellt talat. Det finns ett par riktiga kanonlåtar som avviker från de övriga och som faktiskt är tämligen lätta att ta till sig. Den ena är förstås Life on Mars? medan den andra är den mindre kända Song for Bob Dylan på plattans andra halva. Även inledningsspåret Changes blev singel.

Men det är som sagt inte den lättaste musiken att lyssna på och det är också dess akilleshäl. Det blir tröttsamt att lyssna på David Bowies form av glamrock en längre tid även om enstaka låtar kan funka hur bra som helst. Betyget avser skivan som sådan, spelad i sin helhet.

5/10

Nytt album med Saxon - Unplugged and Strung Up

Release idag!

W.A.S.P. - W.A.S.P. - 1984

Under den tid som OKEJ var en tidning som gick att läsa, kanske beroende på min egen ålder vid tidpunkten, presenterades ett extremt band som åt rått kött på scen och dessutom hade en naken kvinna som de torterade. Med dagens mått mätt låter det förstås inte extremt men under åttiotalets första halva orsakade detta så mycket ramaskri att självaste Siwert Öholm var tvungen att debattera om detta i TV. Det cirkulerar ett klipp av detta på youtube och liknande ställen men jag tycker inte att det är något bra klipp. Visserligen kanske Siwert Öholm inte var känd för att låta andra komma till tals, men det här klippet är kortat på ett sånt sätt att det blir riktigt absurt och det gillar jag inte. Var man inte med under Siwerts aktiva tid som debattör kanske man tror på att det verkligen gick till så och det vill jag alltså bestämt hävda att det inte gjorde!

Hur som helst så kallade sig bandet W.A.S.P. och punkterna mellan bokstäverna orsakade oräkneliga tolkningsmöjligheter om vad bandets namn egentligen betydde. Ett av de mest kända försöken till förklaring är väl We Are Satans People som var en oerhört poplär uppfattningen under bandets tidigaste år. Man kan till och med fortfarande höra folk som tror att detta är precis vad förkortningen står för. Andra förklaringar är till exempel: White Anglo-Saxon Protestant, som visserligen är en legitim förkotning, men som känns osannolik med tanke på Blackie Lawless indianska påbrå! Slutligen vill jag ta upp möjligheten We Are Sexual Perverts, som Blackie Lawless också förnekar som det korrekta svaret. Min personliga uppfattning om saken är att Blackie och grabbarna ville mystifiera sig själva, skapa debatt och sticka ut från mängden och det lyckades de ju med! Dessutom har ett namn med enbart versaler den egenskapen att de syns mycket lättare i en lista bland en massa annat!

Första singeln – Animal (I Fuck Like a Beast) ansågs för provocerande för den amerikanska marknaden och eftersom man var rädd för att skivan skulle bannlysas från skivbutikerna inkluderades inte denna på debutskivan. Det är inte svårt att förstå vilken massiv prostestanstormning låten orsakade i mitten av åttiotalet och även om jag absolut inte är för någon form av musikalisk censur kan jag konstatera: I come around round, come feel your love, Tie you down down, I come steal your love – S&M eller sex blandat med våld så det skriker om det! Jag är dock av den fulla uppfattningen att låten inte fick sitt ursprung på grund av någon rebellisk nerv hos upphovsmannen utan snarare kallt beräknande och ett kalkylerat ett sätt att synas. All publicitet är bra publicitet kanske? Hur som helst så gillar jag låten mycket, den har en bra hook och den representerar bandets första dagar mycket bra!

Men även de låtar som faktiskt fick rum på debutalbumet representerar den tidiga perioden bra. Det är texter om våld och sexualitet och väldigt lätta att ta till sig om man befinner sig i rätt målgrupp. I Wanna Be Somebody talar till de som inte riktigt har hittat sin plats i livet och gärna vill göra något meningsfullt kanske. Vanlig tonårsångest kan man väl säga. Det var också, enligt mitt tycke, den överlägset bästa låter under den tid när det begav sig. Även L.O.V.E. Machine stod ut från mängden och gör det än i dag. En rak enkel melodi som romantiserar sexualitet och egentligen har ett alldeles förkastligt budskap. Bättre budskap har heller inte B.A.D.: B.A.D.-Bad, make your mom and daddy sad men den har en stark hook och sätter sig lätt!

Och när vi ändå är inne på det rebelliska är det väl omöjligt att inte kommentera School Daze, en låt som man förstås som skoltrött tonåring har väldigt lätt att ta till sig: School Daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, my age is my crime / School daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, I'm attending hell high. Liksom de exempel jag tidigare talat om har den förstås, ur ett mera vuxet perspektiv, ett fullkomligt förkastligt budskap men onekligen tilltalade den och hela skivan också för den delen den yngre publik som den faktiskt riktar sig till. Och jag kan fortfarande än idag tycka om den insinuerade kritik mot den amerikanska hjärntvätt som den dagliga ramsa eleverna börjar sin dag med som låten inleds med: I Pledge Allegiance to the flag of the United States of America and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Självklart handlar det om en platta som är lite ojämn, vissa låtar är bättre än andra, men på det hela taget är det ett utmärkt debutalbum. Jag gillar generellt förstaskivor, de brukar ha ett lite rakare och ärligare sound än vad som brukar följa och den här plattan är inget undantag. Jag rekommenderar den verkligen till dem som vill upptäcka W.A.S.P.s första tid eller som vill komplettera sin referensram kring den här tiden av heavy metal! 

8/10