Melodifestivalen 2013 – Delfinal 1

Varje år ifrågasätter jag mig själv med varför jag envisas med att titta på melodifestivalen och sen dessutom som grädde på moset skriva om eländet. Likadant tänkte jag i år! Sedan slog det mig att det är lite samma sak som dagen efter en rejäl fylla, när man ligger där i soffan så bakis att man inte orkar byta kanal utan står ut med backhoppning på TVn trots att det är det värsta man vet, och svär vid allt som är dyrt och heligt att man aldrig mera ska röra alkoholhaltiga drycker. Inte fan håller man det löftet, tydligen så överväger kvällen före morgonen efter trots allt! Samma sak är det med melodifestivalen och att skriva om den. Underhållningsvärdet, även om det är av kalkonkvalitet överväger allting annat och man tar sig tiden till att titta på det.

Jag vet inte ens om det har så mycket med musiken att göra att inläggen borde hamna på just den här bloggen men eftersom det trots allt är en tävling med musikaliska bidrag så får de göra det! Först och främst måste jag konstatera att jag faktiskt gillar Gina Dirawi som programledare i år. Hon har precis lagom mycket av min humor för att det ska bli roligt! Jag lägger härmed min röst på att hon från och med alltid leder mellon… Danny skötte sig fint också faktiskt men nu över till bidragen!

1.      Jag brukar inte gilla koreografi där sångaren/sångerskan står längst fram med fyra dansare bakom sig i en triangel. Det är så otroligt förutsägbart att jag nästan inte står ut med det. Här lyckades David Lindgren ovanligt bra tycker jag, det var lite innovativt trots allt. Låten gillar jag dock inte, en discodänga med en sångare som verkligen inte tillhör det bästa i min värld. Han låter väl helt ok, men lite svag är han.

2.      När så Cookies and Beans går på scenen fylls jag egentligen bara av en enda fråga. Jag tänker inte på vad de har för kläder, det struntar jag i. Jag bryr mig heller inte om i fall deras röster passar bra ihop eller om något annat än… Över tre tusen bidrag har skickats in, och den här är bland det bästa vi har? Huvaligen!

3.      Jay-Jay Johanson ska man antagligen ha hört talas om ifall han har gjort 8 album eller vad det var som sades. Jag vet dock inte vem det är och lär inte införskaffa något album heller. Det var precis sådan där pretentiös menlös jazz som jag verkligen inte uppskattar. Inget vidare sjöng han heller. Jag fattar inte varför alla låter så svaga när det kommer till melodifestivalen. Kan de inte sjunga ut ordentligt?

4.      Däremot har jag hört talas om Mary N’diaye tidigare. Och inte bara hört talas om heller, jag har till och med hört henne sjunga. Hon har en fantastisk röst! Det får mig att ställa mig frågande. Här har vi alltså en artist med stor potential och en fantastisk röst och så gör hon så här? Vad är det för idiot-text hon framför dessutom?

5.      Hook! Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men Eric Gadd är faktiskt bästa bidraget så långt! Det är absolut ingen favorit men det känns ändå som att det någonstans skiljer agnarna från vetet här. Kanske är det i stället bättre att benämna bidraget som minst sämst i stället för bäst? Skillnaden är hårfin…

6.      Här har vi äntligen ett värdigt bidrag! En intressant personlighet med uttryck på scen! Kvällens överlägsna framträdande i min bok. Det enda som egentligen kan kallas för ett bidrag i tiden! Jag ska till och med kolla upp YOHIO lite närmare!

7.      Tyvärr följdes detta av ännu ett menlöst bidrag som jag heller inte förstår. Hur i hela friden kan detta kvalificera sig till delfinal? Det handlar om Anna Järvinen som totalt massakrerar något som verkar innehålla något så ovanligt som en riktigt bra text. Men jag orkar inte lyssna utan stänger av öronen efter några få rader.

8.      Sista bidraget – Michael Feiner & Caisa, stod för ytterligare en discopop dänga som inte trivs i mina öron. Dessutom fann jag Caisa sjunga alldeles för mekansikt för min smak. Michael Feiner spelade på sin saxofon…

För mig var det alltså inget konkurrens ikväll. Det var mycket som var dåligt och faktum är att samtliga mellanaktssånger slog de tävlande bidragen med hästlängder även de som uppenbarligen var ironiska, som de ukulelespelande hårdrockarna! Blir det bättre i nästa delfinal tro?

The Lovell Sisters Band – When Forever Rolls Around – 2005

Om jag rubricerar den här skivan som country, är det någon som blir förvånad då? Och det var faktiskt under de förutsättningarna och förhoppningar jag köpte skivan. Den var visserligen onaturligt billig men man vill ju ändå införskaffa kvalitet framför kvantitet! Och mycket riktigt! Det är country, till och med bluegrass, som jag uppskattar väldeliga när det är gjort på rätt sätt. Här är det kanske lite mjukare än vad jag skulle föredra men det är tillräckligt med banjo och stämsång för att jag ska trivas. I längden blir skivan förvisso lite seg men ändå en skiva som jag kommer att plocka fram emellanåt när andan faller på.

6/10

Sinner – The Nature of Evil – 1998

Det här tyska Heavy Metal bandet har helt och hållet gått mig förbi. Att just den här skivan kom under en tid då mitt intresse för musik hade falnat en smula kan man knappast skylla på då Sinner gett ut skivor under hela 80-talet fram till 2011 då de i skrivandets stund släppte sin senaste skiva. Just den här utgåvan är en re-mastrad version av skivan från 1998 och innehåller ett par låtar extra. Jag har ingen ljudkvalitet att jämföra med men jag känner att om det här är en re-mastrad version med förbättrad ljudkvalitet måste originalutgåvan varit ganska vedervärdig!

Musikaliskt sett är det dock helt ok, inget som utmärker sig kanske men stabilt och en skiva som man klarar av att lyssna på från början till slut utan att det är några låtar som drar ner helheten. Det är mycket stabilt och sannerligen inte ambivalent på det sättet. Betyget är ganska lätt att sätta och det ger sig redan efter några få genomlyssningar. Det känns som att Sinner vill låta lite mer häftiga och aggressiva än vad de faktiskt klarar av eller att de har hoppat på ett tåg av musik som inte riktigt är deras innersta passion. Det är mycket trummor och trevliga gitarriff på sina ställen men det blir lite intetsägande. Och liksom att det inte finns några dalar som drar ner helheten finns det heller inget som lyften den. En jämn, halvtråkig skiva helt enkelt.

5/10

Marina Mårtensson – Fences – 2009

Liksom i fallet JerryLindqvist antog mina fördomar att det här var något helt annat än vad det visade sig vara. Här var det istället frågan om ett omslag som andas country men som i själva verket visade sig vara någon form av jazz. Ett ganska trevligt album för övrigt men som framåt slutet blir lite tröttsamt. Inget som utmärker sig antar jag men ändå något som kan tänkas hamna i skivspelaren lite då och då när rätt förutsättningar råder.

5/10

Jerry Lindqvist – Rivertown – 2011

När jag kom över den här sade mina fördomar mig att det skulle vara jazzinspirerat i någon grad. När jag väl började lyssnade märkte jag dock att så absolut inte var fallet! Istället handlar det mestadels om countrymusik. Det är en musikstil som jag inte kan särskilt mycket om och således har svårt för att nyansera subgenrer och liknande. Jag tycker dock att det kan vara skönt att lyssna på och så även denna platta o lagom doser. Den tenderar nämligen att bli lite påträngande framåt slutet och innehållsmässigt är den inte tillräckligt kvalitativ för att jag ska kunna slappna av ordentligt. Det blir lite för mycket hissmusik för min smak men några låtar i taget går bra!

4/10