Recension: Blood Mortized - The Key to a Black Heart - 2012

Blood Mortized

The Key to a Black Heart

2012

Promo

Först tänkte jag inleda den här recensionen genom att hävda att produktionen är ganska dålig. Det är svårt att urskilja instrumenten från varandra och dynamiken kunde ha varit mer tilltalande. Men jag tänker inte hävda detta alls! Jag tror att det låter precis som killarna vill ha det och det låter onekligen mer kvalitativt än pionjärerna inom Black Metal vars filosofi att det skulle låta så illa som möjligt aldrig har tilltalat mig. Jag kan inte ens förstå tankesättet faktiskt…

Men nu handlar det inte om Black Metal heller. Blood Mortized rubricerar sig själva om Old School Death Metal och det känns väldigt rätt när man lyssnar på det. Musikaliskt är det en stil som inte faller inom ramarna för det jag älskar mest inom musiken men ibland lyckas även detta fascinera och ge tillfredställelse. Det tar några vändor innan jag tycker att jag kan ge en vettig bild av det jag hör. Det börjar med mer eller mindre kaos i mina öron men knappast i en svinhögt tempo hela tiden. Efter tre eller fyra genomlyssningar börjar jag kunna uppfatta textfragment vilket inte är få skam inom den stil av sångare som Death Metal band normalt sett rör sig med. Efter ytterligare fem eller sex genomlyssningar hittar jag underliggande nyanser och basspelet som först bara försvinner bland aggressiviteten framträder. För att göra en lång historia kort är det onekligen en skiva som växer!

För mig personligen så är band som gör en poäng av att vara lite extra tekniska mer intressanta och det är något som Blood Mortized inte gör. Det är ett evigt malande och som sagt väldigt traditionellt ur en historisk synvinkel. Utan att vara någon expert på området dristar jag mig till att påstå att det var så här det lät när genren var ny. Så gillar du denna klassiska stil talar mycket för att du även kommer att tycka om det här. För mig var det inte riktigt det jag hade hoppats på men jag är glad att jag gav det en chans.

5/10

Recension: Owe Thörnqvist - Boogie Man

Owe Thörnqvist:

Boogie Man

CD Box/DVD

Bonnier Amigo Music Group AB 334 24983

Det här är en box som jag har varit sugen på i ett par år och eftersom den är ett par år gammal kan man väl saga att jag har varit sugen på den sedan den släpptes egentligen. Boxar av det här slaget brukar dock vara relativt dyra vilket egentligen är enda kriteriet för att motstå frestelsen. När jag hittade den för fyndpriset 199:- på CDON kunde jag förstås inte mostå längre. Snabbt som ögat klickade mina fingrar nästan automatiskt på ”köpa knappen” och någon dag senare hade jag den i min ägo. Det är inget inköp jag ångrar, nej snarare tvärtom. Sällan har ett skivköp varit så prisvärt faktiskt!

                                                

Förutom en jäkla massa musik, som inkluderar i princip allt som fastnat på skiva från Owes långa karriär – från femtiotalet och framåt, och en DVD med en massa gott gott på, inklusive en livekonsert från 2006, fantastiska, tidigare opublicerade bilder och texterna till samtliga låtar. När jag tänker efter är det här egentligen inte ett skivköp, utan snarare en klenod!

Skivorna är åtta till antalet och innehåller, om inte allt som kommit från mannen, så i alla fall det mesta av det bästa! Fast nästan allt är ju så fantastiskt bra så det är nästan samma sak att kalla det mesta av det bästa som alla låtar. Och nu tror Ni att jag överdriver, men det gör jag verkligen inte! Jag avgudar Owes sätt att trolla med orden och att han kan skriva häftiga riff och klatschiga melodier är det definitivt ingen tvekan om. Jag tänker inte tråka ut Er med att rabbla titlar även om jag skulle kunna räkna upp kanske femtio låtar som absoluta favoriter; Owe är hel unik i det avseendet.

Faktum är att jag funderade lite häromdagen på vad man ska kalla honom för, eller snarare vad man ska benämna hans talang som. Han är inte bara den som förde rocken till Sverige, inte bara den som skrivit underfundiga texter så älskade att flera av dem har fastnat för evigt i den svenska folksjälen, en rimmens mästare, en ordens ekvilibrist! Nej, Owe är mer än så! Han är något så ovanligt som en fullständigt genommusikalisk person! Allt han rör vid verkar bli hits och genomtänkta berättelser med handling, start, mål och sensmoral. Det finns få andra artister i musikhistorien som jag skulle tillskriva detta epitet och i skrivandets stund kan jag faktiskt bara komma på en enda, kan Ni gissa vem? Johnny Cash förstås!

Det finns nästan ingen genre som Owe inte har provat på, inte bland det mer klassiska och traditionella genrerna i alla fall. Detta märks om inte annat på den liveskiva som medföljer. Det är lite annorlunda material på den och inget man direkt känner igen från studioplattorna. Owe är en född underhållare och om inte musiken hade slagit kunde han blivit en av Sveriges första stå upp komiker. Presentationerna mellan låtarna är helt fabulösa, var får karln allt ifrån? Det finns också skivor med andra versioner av de mest klassiska låtarna, det är roligt att höra dessa och jag är extra glad att Blommor och Eterneller och Sverigebesöket finns med i den här boxen också eftersom jag bara har dem på vinyl sedan tidigare.

Bland de mest udda versionerna hittar man till exempel Albin och Pia på norska, Varm Korv Boogie på danska och någon låt på tyska och så vidare. Även Owes engelska version av Wilma finns med och det är ju alltid kul även om just den versionen av låten inte faktiskt inte är speciellt bra. Owe är en ordekvilibrist på svenska, men inte på engelska, inte på norska, tyska och inte på danska heller. Det är kul att höra men det blir mer roligt än bra om man säger så.

Nu vet jag inte om det här blev en recension eller ett reklaminlägg egentligen men faktum är det här är så pass bra att jag egentligen vill ställa mig upp och applådera både Owe och alla som införskaffar den här boxen, det är den definitivt värd!

10/10

Nyheter: Bob Dylan släpper sitt 35:e album

11 September kommer tydligen det här albumet - Tempest, med 10 nya låtar av och med Bob Dylan.

Video: Ronnie Rippers Private War: Feel Free to Annihilate

Recension: Slayer – Show No Mercy – 1983

Jag har någon slags förkärlek till debutplattor. Jag vet inte riktigt vad det är som gör detta. Om det är att banden har petat och petat i sina låtar tills de har blivit perfekta eftersom de inte har haft någon som helst tidspress på sig att skriva låtar – eller om det är precis tvärtom? Så är det nog! I stället för perfektion får vi spelglädje och energi som inte längre än möjlig när bandet står inför sitt femte eller sjätte album. Då är allting redan gjort och det är småjusteringar som kan göras.

Det här är alltså Slayers debut och den innehåller låtar som verkligen håller än idag och som bandet fortfarande framför Live! I alla fall gjorde de det när det fenomenala livealbumet Decade of Aggression spelades in. Klassiker som inledande Evil has no Boundries och The Antichrist trängs med Die by the Sword och Fight till Death och då är vi inte halvvägs än!

Så här tidigt i karriären försökte faktiskt Tom Araya sig på att sjunga, något som han snart slutade med, och det innebär att det finns väldigt tilltalande melodier här snarare än den brutala ljudmatta som man numera kan råka ut för. Kanske kunde låtarna ha framförts bättre på alla plan och produktionen kunde ha varit mer påkostad, men det känns oerhört äkta och det betyder väldigt mycket. Det finns inget tillrättalagt och riffen sitter där de ska även om Hanneman och King självklart har blivit skickligare på sina instrument under åren som har gått. Men onekligen är det här en vass debut! Jag är kanske inte fullt lika lyrisk som jag kan vara över debutplattor ibland men det är utan tvekan ett riktigt bra album med låtar som verkligen sätter sig!

9/10