John Norum – Face the Truth – 1992

Det här är ett fantastiskt mycket bättre album än debuten Total Control från 1987! Låtarna är bättre och med starkare hookar, produktionen är bättre och John Norum har tagit hjälp av Glenn Hughes på flera av låtarna, både i vokalistrollen och som låtskrivare. Han svävar heller inte ut i likadana solomasturbationer som på första plattan. Det är mognare och mera sansat även om John Norum ändå får utrymme att bevisa vilken skicklig gitarrist han verkligen är. Bland låtarna märks en fantastisk cover på Thin Lizzys Opium Trail där man verkligen kan känna att upphovsmännen kvar någonstans i bakgrunden och hejar på. Det säger väl kanske i och för sig mer om Phil Lynott och grabbarna som skrev låten än om John Norum som framför den. Det finns också en duett med Joey Tempest och det hörs ganska tydligt att herr Tempest varit med och komponerat den. Dock tenderar det att bli lite utdraget, monotont och tjatigt framåt de sista låtarna och det är väl inte så positivt kanske.

7/10 

Nyheter: Testament - Dark Roots Of Earth

Släpps 27:e Juli!

Nyheter: Nytt från Candlemass!

Plattan Psalms for the Dead som tydligen ska bli deras sista släpps..

Recension: John Mellencamp - No Better Than This - 2010

John Mellencamp

No Better Than This

2010

Rounder Records 6132842

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till med den här. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt är inspelad live (alltså att musikerna spelar tillsammans under inspelningen) och det är en skön känsla över låtarna. Halvt avslappnat utan några pretentiösa ambitioner alls.

Först hade jag problem med ljudet, för det är kanske inte lika kristallklart som det skulle kunna ha varit med modernare teknik, men det gick snabbt över och istället konstaterade jag att det är förvånansvärt bra ljud egentligen. Jag menar, det är ju trots allt en monoinspelning. Snabbt konstaterade jag också att låtarna är fantastiskt bra på den här skivan. Det ligger någonstans mellan country, folk och folkrock för det mesta av tiden. Det är ganska sparsmakat instrumenterat och det dyker upp både fiol och banjo i låtarna.

John Mellencamps röst passar utmärkt och det blir lite vemodigt på sina ställen. Bäst gör detta sig i No One Cares About Me som med sina dryga sex minuter tillhör plattans längsta låtar. Men så är det ju en relativt nattsvart bild som målas upp också! Men allt är inte vemod, det finns låtar där hoppet lyser också och i Love At First Sight målas bilden av en hoppfull framtid upp, åtminstone till dess den raseras!

Slutomdömet är riktigt bra och det är också en växande skiva som håller för väldigt många genomlyssningar. Jag har haft den ett bra tag i mina ägor nu och hittar fortfarande nya grejor varje gång jag spelar den. Det är faktiskt ett alldeles utmärkt köp!

8/10

Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007

Symphoy X:

Paradise Lost

2007

InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10