Recension: Bruce Dickinson – Balls to Picasso – 1994

Det här var en skiva som jag köpte när den var ny, eller nästan ny i alla fall, inte för att jag älskade föregående Tattooed Millionaire, för det gjorde jag inte även om det fanns ett och annat spår på den skivan som var riktigt bra! Kanske framförallt titelspåret, men på det hela taget var det en ganska medioker upplevelse. Hur som helst så införskaffades den här, kanske med bakgrunden att Bruce Dickinson trots allt varit sångare i ett av mina favoritband – Iron Maiden, under ganska många år och jag gillade hans röst och det gör jag fortfarande. Så här i dagens ljus, efter att skivan är ganska många år gammal, och jag plockar fram den igen så kan jag konstatera att den verkligen inte är något vidare. Det är en ganska tråkig skiva utan några egentliga höjdpunkter, det är ganska träligt och jämntjockt. Det är å andra sidan ett kompentent album och genomfört efter de förutsättningar som finns, eller fanns kanske snarare. Den påminner varken om föregående Tattooed Millionaire, som trots allt var mycket roligare än det här, eller om Iron Maiden. Det är klart att, när man för första och andra gången står som soloartist, vill hitta på något nytt och inte bara gå i samma fotspår som man redan har gjort och det ska han ha en eloge för. Men särskilt intressant blev det inte.

4/10

Recension: Patrik Isaksson – Vi Som Aldrig Landat – 2004

Det här känns som ett ganska meningslöst album, utan att för den delen vara dåligt egentligen och för den delen inte särskilt bra heller. Ska man sätta något speciellt epitet på det måste det bli – tråkigt! För det är precis vad det är, tråkigt och slätstruket och utan några speciella igenkänningstecken även om det faktiskt är ganska följsamt. Det är svensk popmusik med pretentiös textambition och Patrik Isaksson når väl ungefär halvvägs. Det blir inte bra men det blir heller inte löjeväckande som lätt kan bli fallet när man visar sig vilja alldeles för mycket på något plan. Det känns som om Patrik Isaksson vill få det att låta som om han har något att säga men jag vet uppriktigt sagt inte vad hans poäng är. För det är inte så intressant att jag orkar lägga ner så pass mycket energi på att klura ut några underliggande och djupare sensmoraler. Jag tror inte man ska krångla till det mer än så men jag ska heller inte sticka under stol med att om det hade tillhört en genre som jag hade älskat och tyckt om så hade betyget blivit högre. Men eftersom det tillhör en kategori musik som i mina öron är lite ”tvivelaktig” redan från början så går det inte att dela ut ett alldeles för högt betyg.

4/10

Recension: John Mellencamp – American Fool – 1982

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är både melodiös och innehåller intressanta riff, vilket jag som gammal hårdrockare uppskattar, det är medryckande och det är välmusicerat. Något annat hade man kanske inte räknat med i och för sig, för även i sina minst tilltalande stunder är John Mellencamp alldeles för rutinerad för att falla i slarvfällorna. Den är inte riktigt lika bra som Uh-huh och den är kanske inte riktigt lika bra som Scarcrow, men den ligger där i närheten. Det är helt klart en av de bästa skivorna med John Mellencamp som jag har skrivit om än så länge, vilket börjar bli en del nu. Det innebär att den förstås kommer att få ett högt betyg relativt sett till övriga plattor även om jag anser att ens nämna katastrofen MrHappy Go Lucky i samma andetag som denna vore lite av en styggelse. Det här är John Mellencamp när han är som bäst!

8/10

Recension: Alice Cooper - Raise Your Fist and Yell (1987)

Raise Your Fist and Yell (1987) – Musikaliskt sett är det här ett ännu hårdare album än föregångaren Constrictor! Även textmässigt ligger det mer fokus på våld och jag tycker det passar väldigt bra ihop med musiken. Plattan inleds med hitten Freedom, vars text kanske kan anses vara tämligen klyschig men samtidigt uppfriskande kritisk på hemlandet USA. Visserligen är det med glimten i ögat, som Alice behållit i stort sett under hela sin karriär. Självironi, eller kanske snarare en reflektion över omvärlden uppfattning om Alice får vi redan i inledningen till andra låten Lock Me Up: Alice Cooper, you have been accused of mass mental cruely. How do you pleed? Guilty! Hahaha! Töntigt? Ja kanske, men ack så underhållande och precis i linje med karaktären Alice.

Ett par svaga låtar innehåller albumet förstås, med Give the Radio Back i spetsen. Den görs förstås på Alice Cooper manér och rimmet Give the radio back to the maniacs och den övriga texten kanske kan tolkas som att olika radiokanaler spelar för mjäkig musik. Det finns säkert andra tolkningar också och jag ska villigt erkänna att min tolkning inte är helt logisk i alla led i texten.

Filmmusik återfinns ånyo på den här skivan – John Carpenters Prince of Darkness som Alice också har en cameo i. Texten speglar filmen ganska bra och jag gillar verkligen låten. Jag tycker den här skivan totalt sett är snäppet bättre än föregångaren och det verkar också finnas en liten historia eller trilogi inbakad framåt slutet om en galning som inte kan hålla isär verkligheten från de splatterfilmen han tittar på. Detta kulminerar i avslutande Roses on White Lace som inte är riktigt lika vacker som titeln antyder och har mer gemensamt med ultragore-filmen Flowers of Flesh and Blood och där huvudpersonen inte riktigt kan skilja på blod och på vackra rosor… – 8/10

Recension: Overload – Difference of Opinion – 1993

Det här är en skiva som jag har haft stående i skivhyllan väldigt väldigt länge. Det är ett svenskt band, från Bollnäs tror jag och jag hade i princip glömt bort att jag hade den till för några dagar sen. En av fördelarna med att gå igenom sina samlingar lite mer noggrant då och då är ju att sådant som man fått för sig inte riktigt håller måttet kan få möjlighet att komma upp till ytan igen! Sagt och gjort, jag satt på plattan och började lyssna. Jag var föga förvånad över att det var stereotypisk hårdrock och då menar jag kanske främst stereotypiskt åttiotal. Ingen Power Metal, ingen Thrash och ingen Metal alls egentligen utan – hårdrock! Det är mycket distorsion och overdrive på gitarrerna, precis som det ska vara, melodierna är inte helt ute och cyklar och klart bättre än vad jag mindes och förväntade mig. Likadant kan man säga om arrangemangen, det låter faktiskt riktigt trivsamt och inte alls pjåkigt faktiskt. Det faller kanske lite grand på sången men det gör ofta sådan här musik och det är inget som gör så mycket egentligen, det instrumentalmusikaliska är det absolut inget fel på! Jag gillar det här mycket mer än vad mitt minne ville erkänna och jag tror att jag kommer att lyssna på den här skivan ganska så mer i framtiden och jag kanske till och med kommer att införskaffa något mer med Overload! Det är ett ganska jämnt album där inget direkt sticker ut från mängden, utom en låt och den kommer jag till och med ihåg från förr – Murphys Law, och det är en riktigt vass låt faktiskt. Det är ett ganska tungt ljud och för tidsperioden är det helt klart en ganska välproducerad platta. Det kanske inte är det tjockaste ljudet som finns och det kanske inte är en ljudmassa som förflyttar berg men vi ska komma ihåg att Overload varken då eller nu tillhör de absolut största och mest kända banden på marknaden. Det gör att de får en liten extra eloge också faktiskt, de gör sin grej och sen så får det vara bra med det! De är inte hårdrockens kioskvältare men nöjer sig med det och det tycker jag är en bra egenskap. Respekt!

7/10