Raise Your Fist and Yell (1987)
– Musikaliskt sett är det här ett
ännu hårdare album än föregångaren Constrictor! Även textmässigt ligger
det mer fokus på våld och jag tycker det passar väldigt bra ihop med musiken.
Plattan inleds med hitten Freedom, vars text kanske kan anses
vara tämligen klyschig men samtidigt uppfriskande kritisk på hemlandet USA.
Visserligen är det med glimten i ögat, som Alice
behållit i stort sett under hela sin karriär. Självironi, eller kanske snarare
en reflektion över omvärlden uppfattning om Alice får vi redan i inledningen
till andra låten Lock Me Up: Alice Cooper,
you have been accused of mass mental cruely. How do you pleed? Guilty! Hahaha!
Töntigt? Ja kanske, men ack så underhållande och precis i linje med karaktären Alice.
Ett par svaga låtar innehåller
albumet förstås, med Give the Radio Back i spetsen. Den
görs förstås på Alice Cooper manér
och rimmet Give the radio back to the
maniacs och den övriga texten kanske kan tolkas som att olika radiokanaler
spelar för mjäkig musik. Det finns säkert andra tolkningar också och jag ska
villigt erkänna att min tolkning inte är helt logisk i alla led i texten.
Filmmusik återfinns ånyo på den
här skivan – John Carpenters Prince
of Darkness som Alice också
har en cameo i. Texten speglar filmen ganska bra och jag gillar verkligen
låten. Jag tycker den här skivan totalt sett är snäppet bättre än föregångaren
och det verkar också finnas en liten historia eller trilogi inbakad framåt
slutet om en galning som inte kan hålla isär verkligheten från de
splatterfilmen han tittar på. Detta kulminerar i avslutande Roses
on White Lace som inte är riktigt lika vacker som titeln antyder och
har mer gemensamt med ultragore-filmen Flowers of Flesh and Blood och där
huvudpersonen inte riktigt kan skilja på blod och på vackra rosor… – 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar