Recension: Ola Magnell - Vallmoland - 2003

Ola Magnell

Vallmoland

2003

Satellite Records: sat 003

När man nämner Ola Magnell brukar man oftast tänka på Proggrörelsen. Det är dock inte helt rättvisande att placera in honom i detta vänstervridna politiska fack. Hans texter på den gamla goda tiden var visserligen inte utan politiskt budskap, men själva essensen i hans diktande torde ändå vara melankoliska betraktelser i största allmänhet och vare sig dessa betraktelser är självupplevda eller inte, så råder det inget som helst tvivel om att han både var och fortfarande är en skicklig ordsnickare. Det kan dock ofta finnas problem att förstå vad som egentligen åsyftas när man lyssnar på honom, det är som regel inga helt linjära berättelser utan man får nöja sig med att tillskansa sig den smittsamma känsla av hopplöshet melodierna utsöndrar.

När det gäller den här, hans senaste platta, som vid det här laget nu visserligen har några år på nacken, känner man fortfarande igen denna verbala träffsäkerhet. Han målar bilder som förvisso inte är lika klockrena och briljanta som i klassikern Vällingklockan eller lika musikaliskt medryckande som i de största favoriterna från förr; till exempel Rulltrappan, Kliff, Nya Perspektiv och Min Häst Har Blivit Sjuk. Efter några genomlyssningar tycker jag mig dock märka att några av låtarna sätter sig mer och mer. Framförallt är det första halvan som visar sig växa. Jag menar, vem kan låta bli att älska textrader som Jag har rullat mina stenar uppför bergen med den långa vintern i förlängda märgen som Ola pratsjungande inleder skivan med i den countryinfluerade Sisyfos (ta mig hem)?

Efterföljande titel får mig osökt att tänka på en annan av den svenska sångskattens giganter – Cornelis Vreeswijk! Blues för Amadeus låter precis som en titel den mannen skulle ha kunnat skapa medan innehållet kanske inte är lika självklart Corneliskt. Men med detta i åtanke tar jag mig snabbt friheten att tolka Amadeus som en metafor för just Cornelis även om texten även innehåller referenser på annat håll, både Wittgenstein och Freud omnämns till exempel. Även dessa kan dock, med lite fantasi, tolkas som metaforer.

Vidare skulle man, fortfarande med Mäster Vreeswijk i åtanke kunna jämföra nästa spår och tillika titellåten Vallmoland med Ballad På En Soptipp åtminstone rent innehållsmässigt. Visserligen är den äldre av låtarna en betydligt dystrare och mera uppgiven betraktelse men visst kan själva andemeningen jämföras. Självklart finns det även här möjligheter till andra tolkningar, varför inte en betraktelse inifrån ett drogmissbrukande rus, med tanke på låtens titel? Jag ser mig om i vallmoland/i vinden över frusen sand/jag halkar snett i snön som föll i fjol/jag ser ett hav, jag ser en strand/med drömmen i min knutna hand/den som en gång var det stora navet.

Men istället för att fortsätta älta om möjliga tolkningar börjar det bli dags att avrunda och att dessutom avkräva den här recensenten ett lämpligt omdöme, baserat på de förvirrade intrycken den något ojämna plattan ger. Det finns några riktiga höjdpunkter men också rejäla djupdykningar. Man får helt enkelt inget riktigt grepp om den och Ola verkar har fastnat i fällan av att skapa många djupa texter som ingen egentligen förstår sig på. Musikaliskt är det ofta vackra visor som för tankarna till Olle Adolphson eller Carl-Anton men utan den udd man skulle ha önskat sig av dem. Man orkar inte koncentrera sig tillräckligt länge för att få fullt utbyte hela plattan igenom, det blir tjatigt och på tok för entonigt i längden. Några låtar i stöten är istället att rekommendera och det måste, hur motvilligt det än är, avspela sig ganska radikalt på betyget.

5/10