Recension: Joe Cocker – Hymn for my soul - 2007

Jag måste väl börja med att konstatera att jag aldrig varit någon större fan av Joe Cocker. Visst har jag genom åren lyssnat igenom otaliga av hans plattor men ingen av dessa har egentligen lämnat något bestående intryck. Så det var med en relativt stor spänning jag tog mig att försöka formulera mina tankar kring detta – hans senaste album.

Initialt levererar plattan ett ganska skönt souligt sound. Det är homogent och instrumenten smälter ihop till en trivsam massa men ska man ha fullt utbyte vill det till att man anstränger sig lite grand. Jag hittar nämligen inga speciellt utmärkande eller medryckande melodislingor som sätter sig direkt i medvetandet och för att göra plattan full rättvisa hävdar jag bestämt att man nödgas till aktivt lyssnande. Lite av kvalitén ligger i de små detaljerna, instrumenten som ligger sparsamt i bakgrunden och de subtila klangerna dessa skapar.

Det är inte svårt att se en inre bild av Joe Cocker när man lyssnar på plattan, faktum är att jag finner det ganska svårt att ignorera denna föreställning och det är kanske på gott och ont. Hans ticks ligger honom lite i fatet, samtidigt har han en sanslös inlevelse i några av spåren. Personligen fastnar jag framförallt för den lågmälda Don’t Give Up On Me, men även titelspåret Hymn 4 My Soul, som kanske är plattans mest medryckande låt, vittnar om inlevelse.

Tyvärr innebär denna inlevelse också ett närmast karikatyrmässigt framträdande av Creedence Clearwater Revivals gamla Long As I Can See The Light. Det är svårt att ta versionen av denna, för undertecknad, älskade låten på riktigt allvar. Joe Cocker tar i så han borde bli både gul och blå och lyckas bara göra sig själv till åtlöje. Fast i ärlighetens namn är det ju ett övergående problem och redan i nästa låt Just Pass It On har han sansat sig till en kontrollerad nivå igen. Detta är förresten en ganska skön låt som andas rejält med Reggaeinfluenser.

Men trots att i stort sett samtliga spår har ett ganska skönt sound över sig och att man kommer på sig själv med att sitta och smådigga dem blir det tyvärr ganska tjatigt i slutändan. Jag är egentligen ingen större beundrare av den ljudfilosofi som präglar, framförallt andra halvan av plattan, där instrumenten är så isolerade från varandra i stereoperspektivet, att de inte längre bildar en enhet. Det är helt enkelt alldeles för välproducerat och tillrättalagt för min smak och detta tar utifrån min synvinkel tyvärr bort en del av energin från spelglädjen.

Jag menar att det finns en uppenbar fara att man omedvetet väljer att lyssna in sig på arrangemang och ljudkvalité istället för det som egentligen borde betyda något, nämligen musiken och sådana problem är ju aldrig bra att brottas med.

6/10