Krönika: Melodifestivalen – 2012 – Delfinal 2

Redan innan jag börjar spy galla över bidragen i denna omgång av festivalen måste jag erkänna att det var en helt ny nivå på spektaklet jämför med förra veckan. Med det sagt kan jag också konstatera att det inte var speciellt bra den här gången heller… Programledarna, som syntes vara oerhört nervösa förra gången var decimerade till två eftersom Helena Bergström inte kunde vara närvarande. Hon gjorde dock ett inslag i programmets början som påstods vara en direktlänk, men jag vet inte… Hur som helst skötte de två kvarvarande programledarna sig betydligt bättre denna gång!

Och faktiskt, musiken var grymt mycket bättre denna gång än förra veckans fiasko! Till att börja med fanns det hygglig potential i kvällens öppningsnummer. Jag hänger inte med i den musikaliska Sverige längre, åtminstone inte vad gäller den här typen av artister, så första namnet – Ulrik Munther var ett nytt namn för mig. Det första jag tänkte på när han kom in och inledde med munspel var Bob Dylan. Detta försvann dock snabbt när alldeles för mycket trumkomp förstörde låten som faktiskt hade potential. Trots detta en låt som sopade banan med allt förra gången. Det är Singer-Songwriter som jag faktiskt kan tänka mig att utforska vidare!

Det gjorde också låt nummer två – en Rockabilly rökare med bra drag! Den var pigg och medryckande och framfördes av Top Cats.  Jag gillar stilen men den nådde kanske inte riktigt ända fram men för mig blev det i alla fall kvällen höjdpunkt. Det enda jag hade velat var att det var lite mindre eko på sången. Kvällen enda ballad framfördes av Sonja Aldén, som egentligen har en fantastisk röst. Den försvann dock i den menlösa låten som verkligen inte gjorde henne rättvisa!

Även Andreas Lundstedt är en artist som verkligen kan förvandla grus till guld, men idag kunde inte ens han rädda den katastrofala texten han tvingades framföra. Låten var heller inget vidare och får väl klassas som schlager-disco av något slag. Jag gillar Alcazar betydligt bättre men de har tydligen paus just nu. Numera är ju etno-pop en obligatorisk kategori i festivalen och i år var det Timotej som stod för den delen. I samband med detta tänkte jag berätta om deras förra medverkan. Då hade de en låt som faktiskt hade en stark hook och som fick en del radiospelningar. Jag lyssnade dock på hela skivan och fann den riktigt bedrövlig – där kan man verkligen säga att de valde rätt låt i alla fall! Med det i facit var det här en låt klart över mina förväntningar men ändå inte i närheten av deras förra bidrag.

Eftersom det ständigt propageras, åtminstone i årets upplaga, att det är olika smak och tycken och att alla därhemma i TV-sofforna inte kan tycka lika, kan jag berätta att i vår TV-soffa rådde det totalt olika uppfattning om den här, enligt mig total menings- och poänglösa låten som mest var kaos. Jag tyckte också den var skrikig och högljudd. Det var som sagt min åsikt, kvällen överlägset sämsta låt. Min sambo tyckte som sagt annorlunda och höll David Lindgren som den främsta i hela startfältet.

Det är märkligt så olika man kan tycka och det är också märkligt att det alltid letar sig in ett bidrag som är retro på ett eller annat sätt. Mimmi Oh är tydligen ett stort fan av 80-talet, modet, musiken och kläderna. I stort sett allt som kretsar kring 80-talet. Jag säger: jag var med, jag växte upp på 80-talet – det är inte coolt! Hennes låt andades i alla fall 80-tal och hennes scenkläder också. Det hade kanske funkat för 20-30 år sedan men nu blev det bara töntigt.

Så veckans förhandsfavorit då, alltså för mig. Inte för att jag är något jättefan av Thomas Di Leva på något sätt men han har ju trots allt en oerhörd rutin att stå på och borde kunna sjunga hem det här i sömnen. Tyvärr är det precis vad han verkar försöka göra. Det blev Di Leva på rutin och det blir trots allt medelbra. Klart bättre än de mesta men svenska folket tyckte annorlunda och röstade bort honom…