Idag i musikhistorien...

...skulle Bon Scott (AC/DC) ha blivit 67 år!

Idag i musikhistorien...

...blir allas vår Richard Starkey, mer känd som Ringo Starr, 73 år!

Jack Vreeswijk – Sjunger Vreeswijk – 2009

Jack Vreeswijk har inte det så lätt. I texthäftet skriver han själv om hur han försökt att bryta sig fri från sin ”gamle släkting”. Han gör det med sådan inlevelse att man förstår att det faktiskt inte alltid är en dans på rosor att vara ”kändisbarn” och att det inte alltid handlar om att glida omkring på en räkmacka. Vidare jämför han med någon som haft en billförsäljare till pappa där folk säger att ”du kan sälja bilar du pojk men din farsa var en jävel på att sälja bilar”. Sensmoralen i hela texten är förstås att han har tröttnat på att komma undan sin fars enorma skugga och tänker inte längre be om ursäkt för att han är sin fars son.

Men visst känns det lite märkligt det där med ”sjunger Vreeswijk”? Det kanske bara är jag men en sådan titel ger mig genast information om att det är Jack som sjunger Cornelis sånger. Så behöver det naturligtvis inte alls vara, Jack heter ju Vreeswijk också! Och faktum är att medan det finns sånger skrivna av Jacks ”gamle släkting” finns det också dem som är skrivna av honom själv. Han har helt enkelt slutat att gömma sig från den han är.

Det går ju helt enkelt inte att komma runt att kommentera sångerna från Jacks ”gamle släkting” så vi tar det först. Det är inte de mest kända visorna men hade det varit det hade jag blivit besviken. För en Cornelis-kännare är det dock inga direkta kontigheter. Jack gör dem bra och han har ändrat och arrangerat om här och där för att göra dem mer unika. Bra gjort! Det finns också ett par visor av Taube på skivan, bland annat Sjuttonde Balladen, men den är ju i det närmaste synonym med Vreeswijk så den passar in i kontexten!

Vad är bäst på skivan då, Jacks egna låtar eller de begagnade alstren? Jo, håll i er nu! Det absolut bästa som den här plattan har att erbjuda är Gull är Död, en dikt av Cornelis tonsatt av Jack. Den är faktiskt så bra att det är värt att införskaffa hela plattan bara för den! Men det betyder inte att det andra materialet skulle vara dåligt, bara inte lika magiskt som den fullpoängaren!

7/10

Lena + Orup – Dubbel – 2008

Jag är en beundrare, eller beundrare kanske är mycket sagt, av Lena Philipsson. Jag gillar hennes artisteri men jag är inte säker på att jag vet varför. Hon har oftast ett tvivelaktigt uttal, man kan ta flickan ur Småland men inte Småland ur flickan verkar det som. Orup har jag ingen särskilt relation till förutom det man har hört genom åren då. Det finns ingen aktiv ambition att införskaffa något när det gäller honom. Att han tidigare skrivit låtar till flera skivor med Lena är en annan sak.

Här är det frågan om duetter dem emellan där de turas om att sjunga leadsång. Det är väl i stort sett ok men inget att höja på ögonbrynen för. Jag tycker heller inte att det finns tillräckligt med kontinuitet i plattan utan den spretar lite för mycket. Kanske beror det på den växelvisa leadsången. Det beror också på att det rent musikaliskt är lite för mycket olika stilar. Mestadels pop såklart men det sneglar även åt dansbandshållet och det är något som varken klar Lena Philipsson eller Orup.

5/10

King Diamond – ”Them” – 1988

Det här var inte min första bekantskap med King Diamond men en av de svåraste jag har haft att ta till mig. I och för sig här jag svårt att ta till mig King Diamonds koncept överhuvudtaget eftersom jag oftast finner musiken väldigt väldigt bra medan just sången får mig att hoppas på mer. Vid något enstaka tillfälle handlar det om tilltalande melodier som sätter sig och som man, i de allra bästa av stunder, kan nynna på. Oftast är det dock inte så. Det är en skiva (och artist) som kräver aktivt lyssnande, låter man bara innehållet skölja över en som skvalmusik missar man hur mycket som helst. Det finns nyanser men det är jobbigt att hänga med i svängarna.

Det finns en mängd olika röster på skivan och jag får säga att King Diamond gör ett bra jobb med att gestalta dem. Jag är inte mest förtjust i hans karakteristiska falsettsång men den får man på köpet så att säga. Står man bara ut med den så får man en historia som börjar i plattans första spår och slutar i den sista. Det handlar alltså inte bara om lösryckta låter. Det är kanske här King Diamond storhet ligger, inte i sången, utan i konceptalbumen?

6/10