Recension: Omar & the Howlers - Boogie Man - 2004

Omar & the Howlers

Boogie Man

2004

Ruf Records: #RUF 1093

Omar & the Howlers är ingen ny bekantskap men jag har ofta tyckt att de saknar det där lilla extra som gör musiken riktigt levande. Det finns vissa undantag förstås. Jag minns att jag var tämligen positiv inställd till deras debut Big Leg Beat och coverplattan Swing Land är snudd på fantastisk! Huruvida The Howlers egentligen existerar kan man förresten diskutera eftersom de tydligen byter medlemmar titt som tätt och den enda fasta punkten är Kent ”Omar” Dykes på sång och gitarr.

Det här albumet var emellertid ingen kärlek vid första ögonkastet. Som vanligt kändes det som om något saknades. Men ju mer jag lyssnade på den mellan metal-albumen desto mer växte den. Det handlar om bluesrock där blues ibland kanske tar överhanden. Den sliter sig aldrig så fri att den går att jämföras med rena bluesalbum men som sagt kanske lite mer än det genomsnittliga bluesrockalbumet. Det är medryckande melodier och Omars röst tar man inte miste på. Vad man egentligen ska jämföra den med för att göra den rättvisa vet jag inte men den har en härlig skrovlighet över sig. Förresten så minns jag att jag en gång jämförde Ben Prestage med Omars sätt att sjunga men det är en annan historia.

Jag gillar numera den här skivan skarpt och det är heller ingen nackdel att den tog så lång tid på sig att växa och sätta sig. Det brukar innebära mer varaktighet än det motsatta och det är bra! Jag dristar mig därför till att rekommendera den här å det bestämdaste till fans av bluesrock, rivig country och sydstatsrock!

8/10

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 

Recension: Deep Purple – The Battles Rages on – 1993

Jag har under sen senaste tiden börjat lyssna igenom en hel del plattor med tidiga Deep Purple. Alltså inte med nödvändighet de allra tidigaste skivorna utan snarare de som blivit klassiker med åren: In Rock, Stormbringer, Burn etc. och kan konstatera att de skivor med den klassiska sättningen (Paice, Gillan, Blackmore, Lord och Glover) ingalunda är de bästa. David Coverdale gör ett grymt jobb på de skivor han medverkar på och många av de bästa låtarna finns också här. Dessutom har jag tidigare konstaterat att The House of Blue Light, som gjordes efter återföreningen är fantastiskt bra och där var därför intressant att lyssna på det här albumet som kom i ungefär samma tidsperiod. Musikaliskt påminner det en hel del om just The House of Blue Light, vilket verkligen inte kan ses som någon nackdel, åtminstone inte som isolerad observation (hade hela katalogen låtit likadant kanske det hade varit ett problem). Det är inte lika klockrena melodier, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den här plattan i femton eller tjugo år än heller, men det är mycket homogent. Dock blir det aldrig tjatigt eller tråkigt även om man känner igen sig i de musikaliska eskapaderna direkt! Det här är musik man inte tröttnar på i första taget, det är helt klart. Och även om det inte finns några egentliga höjdpunkter kan man spela skivan om och on igen utan att den lider av det!

7/10 

Recension - Trivium - The Crusade - 2006

Trivium:

The Crusade

2006

Roadrunner Records: RR80592

Det här är min första bekantskap med Trivium. Jag hade fått för mig att det skulle vara någon form av mer klassisk metal med avancerade solon och melodiösa melodier framförda av en klassigt skolad sångare. Varför har man sådana sinnes bilder innan man egentligen har en aning om vad det är man lyssnar på? I det här fallet visade det sig att jag verkligen hade helt fel. Det är visserligen ingen riktigt skrikig death metal eller så men det ligger helt klart åt thrashhållet till.

Matt Heafy som står för det mesta av materialet, sologitarr och sång verkar ha lyssnat en hel del på Metallicas James Hetfield när han har lagt sången. Han fraserar som förebilden och gör det dessutom riktigt bra! Ska man drista sig till att jämföra med Metallicas vid det här laget digra albumlista ligger Master of Puppets nära till hands. Det var den period då Metallica befann sig någonstans emellan den speed metal som började karriären och den seriösa och kommersiella rock som skulle följa, tiden då thrashen regerade helt enkelt.

Den här skivan har väl inte riktigt den styrkan av melodier som tidigt kantade Metallicas skivor men det är inte långt ifrån och det är oerhört kompetent framförd musik. Riffen är kanske inte sådana som omedelbart sätter sig utan de växer sig långsamt fram till en stark dragningskraft! För varje gång jag lyssnar på skivan blir den lite bättre och även om jag nu har spelat den rätt många gånger är jag inte helt säker på att den har växt färdigt. Det är avslappnande och aggressivt på samma gång och det är definitivt inte sista plattan jag införskaffar med Trivium.

Avslutande titelspåret The Crusade bevisar förresten vilka skickliga och teknisk begåvade musiker vi har att göra med här. Det är en instrumental låt som verkligen levererar och som även bevisar att det går att göra fantastisk musik utan att man nödvändigtvis behöver ha en sångare eller en text som sliter tag i lyssnaren!

8/10

Recension: The Sins of thy Beloved - 1998

The Sins of thy Beloved

Lake of Sorrow

1998

Napalm Records NPR053

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i modernare klassificeringar av olika metalgenrer. Det var på något sätt mycket lättare förr när det antingen var hårdrock eller synth… Jag ska dock ge mig på att försöka placera in det norska bandet The Sins of thy Beloved i ett lämpligt fack.

För det första använder man sig av ett par sorters vokalister; dels den ganska typiska death metal rösten där ett otränat öra inte uppfattar många ord av det som frambringas, dels en vacker sopranisk stämma som sjunger höga partier växelvis med förut nämnda ”growl”. Lägg till detta mycket mörka gitarriff som inte är dödssnabba utan med tyngdpunkt på just tyngd och känslomässig kontext, piano och ett riktigt användande av violin. Jag tror resultatet hamnar någonstans i gränslandet Doom Metal/Symfonisk Gothic Metal eller så.

Men oavsett vad man rubricerar det här som så har jag älskat plattan sen första gången jag hörde den för några år sedan. Att jag inte kan texterna, eller ens har en aning om vad de handlar om har ingen betydelse. Jag låter rösterna helt enkelt utgöra ytterliggare instrument i ljudmassan som om det vore ett stycke klassisk musik. Själva tonerna och kompositionerna får helt enkelt berätta den historia som texten traditionellt skulle gjort. Jag ser i detta fall inte någon nackdel i att förhålla mig på det viset, det ger mig bara mer möjligheter att upptäcka de musikaliska kvalitéerna istället.

Själva ljudmattan är välkomponerad och allt ligger på sin plats utan att sticka ut från mängden eller avvika från musiken filosofi och jag tror man tjänar ganska mycket på att lyssna aktivt på den här plattan. Att hitta varje del i musiken och försöka bestämma dess specifika plats i verkets kontext kräver ett antal lyssningar och att bara låta stereon skvala ut tonerna skulle vara förödande och förstöra det porträtt musiken vill måla upp för oss.

Lake of Sorrow var The Sins of thy Beloved’s första fullängdsplatta och innehåller sju långa låtar, där den kortaste ligger på lite drygt sex och en halv minut. Jag gillar konceptet med dessa långa låtar där man varierar många teman både inom och mellan de olika låtarna för att låta dem utvecklas framåt mot nya mål och därmed skapa en gedigen helhetsbild av grundtanken.

Det här har blivit ett referensverk i genren för mig och som sådant är det naturligtvis svårslaget. Jag jagar dock vidare efter en platta som kan toppa den här. Tips mottages tacksamt!

10/10