Recension: Deep Purple – The Battles Rages on – 1993

Jag har under sen senaste tiden börjat lyssna igenom en hel del plattor med tidiga Deep Purple. Alltså inte med nödvändighet de allra tidigaste skivorna utan snarare de som blivit klassiker med åren: In Rock, Stormbringer, Burn etc. och kan konstatera att de skivor med den klassiska sättningen (Paice, Gillan, Blackmore, Lord och Glover) ingalunda är de bästa. David Coverdale gör ett grymt jobb på de skivor han medverkar på och många av de bästa låtarna finns också här. Dessutom har jag tidigare konstaterat att The House of Blue Light, som gjordes efter återföreningen är fantastiskt bra och där var därför intressant att lyssna på det här albumet som kom i ungefär samma tidsperiod. Musikaliskt påminner det en hel del om just The House of Blue Light, vilket verkligen inte kan ses som någon nackdel, åtminstone inte som isolerad observation (hade hela katalogen låtit likadant kanske det hade varit ett problem). Det är inte lika klockrena melodier, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den här plattan i femton eller tjugo år än heller, men det är mycket homogent. Dock blir det aldrig tjatigt eller tråkigt även om man känner igen sig i de musikaliska eskapaderna direkt! Det här är musik man inte tröttnar på i första taget, det är helt klart. Och även om det inte finns några egentliga höjdpunkter kan man spela skivan om och on igen utan att den lider av det!

7/10 

Recension - Trivium - The Crusade - 2006

Trivium:

The Crusade

2006

Roadrunner Records: RR80592

Det här är min första bekantskap med Trivium. Jag hade fått för mig att det skulle vara någon form av mer klassisk metal med avancerade solon och melodiösa melodier framförda av en klassigt skolad sångare. Varför har man sådana sinnes bilder innan man egentligen har en aning om vad det är man lyssnar på? I det här fallet visade det sig att jag verkligen hade helt fel. Det är visserligen ingen riktigt skrikig death metal eller så men det ligger helt klart åt thrashhållet till.

Matt Heafy som står för det mesta av materialet, sologitarr och sång verkar ha lyssnat en hel del på Metallicas James Hetfield när han har lagt sången. Han fraserar som förebilden och gör det dessutom riktigt bra! Ska man drista sig till att jämföra med Metallicas vid det här laget digra albumlista ligger Master of Puppets nära till hands. Det var den period då Metallica befann sig någonstans emellan den speed metal som började karriären och den seriösa och kommersiella rock som skulle följa, tiden då thrashen regerade helt enkelt.

Den här skivan har väl inte riktigt den styrkan av melodier som tidigt kantade Metallicas skivor men det är inte långt ifrån och det är oerhört kompetent framförd musik. Riffen är kanske inte sådana som omedelbart sätter sig utan de växer sig långsamt fram till en stark dragningskraft! För varje gång jag lyssnar på skivan blir den lite bättre och även om jag nu har spelat den rätt många gånger är jag inte helt säker på att den har växt färdigt. Det är avslappnande och aggressivt på samma gång och det är definitivt inte sista plattan jag införskaffar med Trivium.

Avslutande titelspåret The Crusade bevisar förresten vilka skickliga och teknisk begåvade musiker vi har att göra med här. Det är en instrumental låt som verkligen levererar och som även bevisar att det går att göra fantastisk musik utan att man nödvändigtvis behöver ha en sångare eller en text som sliter tag i lyssnaren!

8/10

Recension: The Sins of thy Beloved - 1998

The Sins of thy Beloved

Lake of Sorrow

1998

Napalm Records NPR053

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i modernare klassificeringar av olika metalgenrer. Det var på något sätt mycket lättare förr när det antingen var hårdrock eller synth… Jag ska dock ge mig på att försöka placera in det norska bandet The Sins of thy Beloved i ett lämpligt fack.

För det första använder man sig av ett par sorters vokalister; dels den ganska typiska death metal rösten där ett otränat öra inte uppfattar många ord av det som frambringas, dels en vacker sopranisk stämma som sjunger höga partier växelvis med förut nämnda ”growl”. Lägg till detta mycket mörka gitarriff som inte är dödssnabba utan med tyngdpunkt på just tyngd och känslomässig kontext, piano och ett riktigt användande av violin. Jag tror resultatet hamnar någonstans i gränslandet Doom Metal/Symfonisk Gothic Metal eller så.

Men oavsett vad man rubricerar det här som så har jag älskat plattan sen första gången jag hörde den för några år sedan. Att jag inte kan texterna, eller ens har en aning om vad de handlar om har ingen betydelse. Jag låter rösterna helt enkelt utgöra ytterliggare instrument i ljudmassan som om det vore ett stycke klassisk musik. Själva tonerna och kompositionerna får helt enkelt berätta den historia som texten traditionellt skulle gjort. Jag ser i detta fall inte någon nackdel i att förhålla mig på det viset, det ger mig bara mer möjligheter att upptäcka de musikaliska kvalitéerna istället.

Själva ljudmattan är välkomponerad och allt ligger på sin plats utan att sticka ut från mängden eller avvika från musiken filosofi och jag tror man tjänar ganska mycket på att lyssna aktivt på den här plattan. Att hitta varje del i musiken och försöka bestämma dess specifika plats i verkets kontext kräver ett antal lyssningar och att bara låta stereon skvala ut tonerna skulle vara förödande och förstöra det porträtt musiken vill måla upp för oss.

Lake of Sorrow var The Sins of thy Beloved’s första fullängdsplatta och innehåller sju långa låtar, där den kortaste ligger på lite drygt sex och en halv minut. Jag gillar konceptet med dessa långa låtar där man varierar många teman både inom och mellan de olika låtarna för att låta dem utvecklas framåt mot nya mål och därmed skapa en gedigen helhetsbild av grundtanken.

Det här har blivit ett referensverk i genren för mig och som sådant är det naturligtvis svårslaget. Jag jagar dock vidare efter en platta som kan toppa den här. Tips mottages tacksamt!

10/10

Recension: Scorpions - Sting in the Tail - 2010

Scorpions:

Sting in the Tail

2010

Sony Music 88697 59330 2

Det känns lite vemodigt att det här inte bara är det senaste albumet från Scorpions utan även det sista enligt ryktena. Hur stor nypa salt man ska ta den typen av rykten med kan man förstås spekulera kring men visst är det lite tragiskt om det kommer att finnas ett avslut och om ens gamla hjältar inte kommer att existera som akt längre. Men läser man på lite så finner man snart att Rudolf Schenker, som varit med och bildat bandet, varit med sedan 1965, Klaus Meine, vars röst åtminstone jag finner vara synonym med bandet, sedan 1970 och Matthias Jabs sedan 1978. Det är ganska många imponerande år att ha spelat ihop och man kan väl kanske förstå att det inte är lika roligt längre, eller att åldern tar ut sin rätt.

Hur som helst så tillhörde Scorpions mina gamla hjältar under mitten av åttiotalet och deras platta Love at First Sting gick verkligen varm på min gamla vinylsvarv! Att jag dessutom tillskriver dem äran för att, mer eller mindre, ha ”uppfunnit” powerballaden gör inte att min respekt för deras musikalitet minskar på något sätt. Dock upphörde mina skivköp med bandet av någon anledning efter nämnda Love at First Sting och ett inköp av den smått fantastiska samlingen Gold Ballands. Jag gick i någon form av musikalisk ide och intresserade mig inte för någon ny musik under rätt många år och det är väl egentligen inte förrän nu, i och med skapande av Magnifik Musik, som intresset tagit ordentlig fart igen.

Med detta som bakgrund införskaffades Sting in the Tail med stort intresse, men om sanningen ska fram så trodde jag nog mer på ett fiasko och på ett band som för länge sedan hade överlevt sig själv än det ska skulle få höra. I stället möttes jag av tongångar som lätt skulle kunna platsa bland det bästa och mest representativa som någonsin kommit från tyska Scorpions. Det är klassisk hårdrock med starka melodier och med kompentent utförd sång av Klaus Meine! Hans röst har sannerligen inte försämrats och har når fortfarande de där höga tonerna som få andra sångare klarar av att nå!

Spelglädjen känns äkta och produktionen andas åttiotal. Och det säger jag inte i någon negativ bemärkelse även om det kunde vara lite si och så med ljudkvaliteten på åttiotalet. Man har helt enkelt lyckats fånga känslan utan att göra avkall på kvaliteten och balansen mellan de olika instrumenten – bas och diskant är precis som sig bör. Det är också en bra blandning mellan de rockiga låtarna och de där Klaus Meine imponerar allra mest – powerballaderna! Jag vill inte påstå att något är bättre än det andra men visst väcks det en och annan känsla av nostalgi när balladerna Lorelei eller SLY tar sin början. Jag får en luft att återupptäcka det jag missat eller glömt bort av Scorpions tidigare katalog och kommer sannolikt att göra något åt det inom en snar framtid!

Lite konfunderad blir man av avslutande The Best Is Yet To Come när man ser plattan som ett avslutningen album eller som ett farväl till lång och trogen publik. Vad menar det med det? Kommer det något mera? Menar de någonting alls? Hur som helst är det här ett riktigt bra album som alla som gillar den klassiska hårdrocken från åttiotalet borde införskaffa snarast!

8/10

SIXX A.M. - The Heroin Diaries: The soundtrack - 2007

SIXX A.M.

The Heroin Diaries: The soundtrack

2007

Eleven Seven Music: ESE005

December 25th, 1986 - Van Nuys. 

Merry Christmas. That's what people say at Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys. They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons. One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life.  It's just me and you, diary. Welcome to my fucking life.

Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på Nikki Sixx Dagbok mellan jularna 1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara hjälpa en enda så skulle det vara värt det!

Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna, smyglyssnarna man på Saints of Los Angeles finns det betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.

When I first placed my hands on these diaries. Scraps of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis citera själva avvänjningen.

Day one, dope free. I went to the clinic today and got the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a monster. Day three, I haven't had anything for three days now. 

This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog, but this handful of painkillers 

and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't believe I'm clean! 

Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking. 

Day ten, they seem amazed that I'm alive!

9/10