Recension: Patrik Isaksson – Vi Som Aldrig Landat – 2004

Det här känns som ett ganska meningslöst album, utan att för den delen vara dåligt egentligen och för den delen inte särskilt bra heller. Ska man sätta något speciellt epitet på det måste det bli – tråkigt! För det är precis vad det är, tråkigt och slätstruket och utan några speciella igenkänningstecken även om det faktiskt är ganska följsamt. Det är svensk popmusik med pretentiös textambition och Patrik Isaksson når väl ungefär halvvägs. Det blir inte bra men det blir heller inte löjeväckande som lätt kan bli fallet när man visar sig vilja alldeles för mycket på något plan. Det känns som om Patrik Isaksson vill få det att låta som om han har något att säga men jag vet uppriktigt sagt inte vad hans poäng är. För det är inte så intressant att jag orkar lägga ner så pass mycket energi på att klura ut några underliggande och djupare sensmoraler. Jag tror inte man ska krångla till det mer än så men jag ska heller inte sticka under stol med att om det hade tillhört en genre som jag hade älskat och tyckt om så hade betyget blivit högre. Men eftersom det tillhör en kategori musik som i mina öron är lite ”tvivelaktig” redan från början så går det inte att dela ut ett alldeles för högt betyg.

4/10

Recension: John Mellencamp – American Fool – 1982

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är både melodiös och innehåller intressanta riff, vilket jag som gammal hårdrockare uppskattar, det är medryckande och det är välmusicerat. Något annat hade man kanske inte räknat med i och för sig, för även i sina minst tilltalande stunder är John Mellencamp alldeles för rutinerad för att falla i slarvfällorna. Den är inte riktigt lika bra som Uh-huh och den är kanske inte riktigt lika bra som Scarcrow, men den ligger där i närheten. Det är helt klart en av de bästa skivorna med John Mellencamp som jag har skrivit om än så länge, vilket börjar bli en del nu. Det innebär att den förstås kommer att få ett högt betyg relativt sett till övriga plattor även om jag anser att ens nämna katastrofen MrHappy Go Lucky i samma andetag som denna vore lite av en styggelse. Det här är John Mellencamp när han är som bäst!

8/10

Recension: Alice Cooper - Raise Your Fist and Yell (1987)

Raise Your Fist and Yell (1987) – Musikaliskt sett är det här ett ännu hårdare album än föregångaren Constrictor! Även textmässigt ligger det mer fokus på våld och jag tycker det passar väldigt bra ihop med musiken. Plattan inleds med hitten Freedom, vars text kanske kan anses vara tämligen klyschig men samtidigt uppfriskande kritisk på hemlandet USA. Visserligen är det med glimten i ögat, som Alice behållit i stort sett under hela sin karriär. Självironi, eller kanske snarare en reflektion över omvärlden uppfattning om Alice får vi redan i inledningen till andra låten Lock Me Up: Alice Cooper, you have been accused of mass mental cruely. How do you pleed? Guilty! Hahaha! Töntigt? Ja kanske, men ack så underhållande och precis i linje med karaktären Alice.

Ett par svaga låtar innehåller albumet förstås, med Give the Radio Back i spetsen. Den görs förstås på Alice Cooper manér och rimmet Give the radio back to the maniacs och den övriga texten kanske kan tolkas som att olika radiokanaler spelar för mjäkig musik. Det finns säkert andra tolkningar också och jag ska villigt erkänna att min tolkning inte är helt logisk i alla led i texten.

Filmmusik återfinns ånyo på den här skivan – John Carpenters Prince of Darkness som Alice också har en cameo i. Texten speglar filmen ganska bra och jag gillar verkligen låten. Jag tycker den här skivan totalt sett är snäppet bättre än föregångaren och det verkar också finnas en liten historia eller trilogi inbakad framåt slutet om en galning som inte kan hålla isär verkligheten från de splatterfilmen han tittar på. Detta kulminerar i avslutande Roses on White Lace som inte är riktigt lika vacker som titeln antyder och har mer gemensamt med ultragore-filmen Flowers of Flesh and Blood och där huvudpersonen inte riktigt kan skilja på blod och på vackra rosor… – 8/10

Recension: Overload – Difference of Opinion – 1993

Det här är en skiva som jag har haft stående i skivhyllan väldigt väldigt länge. Det är ett svenskt band, från Bollnäs tror jag och jag hade i princip glömt bort att jag hade den till för några dagar sen. En av fördelarna med att gå igenom sina samlingar lite mer noggrant då och då är ju att sådant som man fått för sig inte riktigt håller måttet kan få möjlighet att komma upp till ytan igen! Sagt och gjort, jag satt på plattan och började lyssna. Jag var föga förvånad över att det var stereotypisk hårdrock och då menar jag kanske främst stereotypiskt åttiotal. Ingen Power Metal, ingen Thrash och ingen Metal alls egentligen utan – hårdrock! Det är mycket distorsion och overdrive på gitarrerna, precis som det ska vara, melodierna är inte helt ute och cyklar och klart bättre än vad jag mindes och förväntade mig. Likadant kan man säga om arrangemangen, det låter faktiskt riktigt trivsamt och inte alls pjåkigt faktiskt. Det faller kanske lite grand på sången men det gör ofta sådan här musik och det är inget som gör så mycket egentligen, det instrumentalmusikaliska är det absolut inget fel på! Jag gillar det här mycket mer än vad mitt minne ville erkänna och jag tror att jag kommer att lyssna på den här skivan ganska så mer i framtiden och jag kanske till och med kommer att införskaffa något mer med Overload! Det är ett ganska jämnt album där inget direkt sticker ut från mängden, utom en låt och den kommer jag till och med ihåg från förr – Murphys Law, och det är en riktigt vass låt faktiskt. Det är ett ganska tungt ljud och för tidsperioden är det helt klart en ganska välproducerad platta. Det kanske inte är det tjockaste ljudet som finns och det kanske inte är en ljudmassa som förflyttar berg men vi ska komma ihåg att Overload varken då eller nu tillhör de absolut största och mest kända banden på marknaden. Det gör att de får en liten extra eloge också faktiskt, de gör sin grej och sen så får det vara bra med det! De är inte hårdrockens kioskvältare men nöjer sig med det och det tycker jag är en bra egenskap. Respekt!

7/10 

Recension: Deep Purple – Deep Purple – 1969

Även om det här är ett självbetitlat album är det de facto Deep Purples tredje skiva. Det släpptes i en tid när den klassiska sättningen inte ännu var påfunnen och vokalistrollen innehades av Rod Evans, bassist var Nick Simper, medan övriga tre medlemmar Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice fanns kvar i de flesta andra av bandets sammansättningar. Ian Paice är för övrigt i skrivandets stund den ende av dessa originalmedlemmar som fortfarande medverkar i bandet och alltid har gjort det. Det här är alltså så nära originalsättningen man kan komma och som sådant är det här förstås ett mycket intressant album ur musikhistorisk vinkel om inte annat. Rod Evans är väl ingen ekvilibrist bakom mikrofonen kanske, men jag tycker han fungerar utmärkt. Nick Simpers kompetens vet jag inte om jag riktigt kan bedöma, men jag har i alla fall inget att klaga på! Musikaliskt borde man dock kanske inte tycka om det här särskilt mycket, åtminstone inte med bakgrund av vad jag tidigare har skrivit om Mark II sättningens skivor och deras psykedeliska utsvävningar, till exempel Deep Purple in Rock som jag tyckte var alldeles för psykedelisk för min smak. Den här kom året tidigare och borde rimligen vara minst lika psykedelisk men det är den inte riktigt. Det finns orgelsolon från Jon Lord som inte liknar denna värld och som egentligen inte borde få finnas. Eller rättare sagt så borde de inte vara särskilt tilltalande för mig men det är de! De är ungefär vad man förväntar sig att de inte ska vara och så tvärtom. Det låter krångligt eller hur? Rod Evans sköter sig som sagt var bra som sångare och låtmaterialet som väl förvisso får räknas som psykedeliskt är också progressivt och jag vet att många anser just den här plattan vara någon form av milstolpe just när det gäller progressiv rock. Jag har inte jättebra koll på området men jag förstår helt klart vad som menas. Det är riktigt bra! I original kom förstås den här skivan ut på vinyl och på återutgivningen i CD formatet finns det även ett antal bonusspår som också håller mycket hög kvalitet. Det är andra versioner av de låtar som redan finns med och så två versioner av en låt som heter Emmaretta som är helt fantastisk egentligen. Ska man enbart lyssna på originallåtarna så avslutas skivan med April, som har ett väldigt långt och episkt intro som definitivt sneglar åt det klassiska hållet. Kanske plattans bästa låt men det är svårt att avgöra några egentliga utmärkande egenskaper eftersom det är så god och jämn kvalitet tvärts över hela plattan. Det är mycket orgelsolon överlag och det är inte mycket Ritchie Blackmore och helt klart en platta långt över mina förväntningar!

8/10