Ace Frehley – Space Invader – 2014

Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10

Grave Digger – Return of the Reaper – 2014

Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album! Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som gjorde sin skivdebut redan 1984.

Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja Power Metal band. Chris Botltendahl, som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har sin helt enkelt.

Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?

Men ingen ska säga att det är ett album fullt med monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!

8/10

Idag i musikhistorien

...är det 37 år sedan Kungen gick bort!

Nytt från Hammerfall!

(r)Evolution släpps 2014-08-27

Overkill – White Devil Armory – 2014

Det här är väl tredje skivan med Overkill som jag skriver om tror jag. Det är ett band som det, mycket beroende på basisten DD Verni, är lätt att känna igen. De har helt klart ett speciellt sound. Jag har tidigare refererat till dem som spelades teknisk Thrash Metal men jag tycker inte det stämmer. Jag får väl skylla på att jag var ung och oerfaren när jag skrev det. Snarare skulle jag vilja kalla det här för tämligen traditionellt när det gäller Thrash Metal.

Det är dessutom välproducerat ljud på plattan och faktiskt det bästa jag har hört Overkill göra. Jag har förstås inte alla deras skivor men av det jag har hört är det här det mest genomarbetade albumet! Det finns onekligen meolider om sätter sig efter bara några få genomlyssningar och det tillhör väl inte vanligheten på Thrashscenen.

Den här utgåvan av skivan innehåller dessutom två bonusspår, varav det ena är en Nazareth cover – Miss Misery. Den andra, The Fight Song, passar inte riktigt in i konceptet och det är lätt att förstås varför den hamnat som bonusspår. Den är lite för melodiös för att riktigt passa in. Med aningen annorlunda sound hade den kanske platsat på en skiva med Alestorm eller liknande. Inte för att det handlar om ett pirattema men det är som sagt mer Heavy Metal än Thrash. Inget fel i det men den passar som sagt inte riktigt in i helheten.

8/10