Magnifik Musik

Idag i musikhistorien…

… är det 20 år sedan Frank Zappa gick bort vid 52 års ålder. Frank Zappa behöver väl ingen närmare presentation för den som är genuint musikintresserad. Man kan tycka mycket om hans musicerande men jag tror inte att det är särskilt många som är oberörda av hans musik.

Jag kan väl inte påstå att jag själv känner till allt han har gjort utan och innan men jag har lyssnat på en del av hans skivor, köpt på några och sålt några igen. Det är något jag ångrar idag eftersom jag tror att man måste var lite mer kunnig än den genomsnittlige tonårsgrabben för att uppskatta honom. Lyssnar man på honom första gången och inte är beredd på alla rytmförändringar och konstiga melodier lär man nog undra vad fasen det är frågan om.

För min personliga del fick jag tidigt uppfattningen om att han struntade fullständigt i musikens regelverk och bara gjorde som han själv ville. Sedan dess har jag insett att han faktiskt hade full koll på den konventionella tonsättartekniken och bröt mot precis rätt regler för att lyckas nå sin effekt. Det gick upp för mig att man inte kan bryta mot reglerna förrän man till fullo har förstått dem. Det är något Frank Zappa har lärt mig!

Jag är också en stor beundrare av hans intellekt. Han må ha varit en kuf men det finns ganska gott om underfundiga citat att komma med. Dessutom var han ju en ivrig anhängare av ett censurfritt samhälle och debatterade idogt mot de som ville märka olika skivor med varningstexter. Jag har inget specifikt exempel men alla känner väl till den lilla märkningen ”Parental Advisory” som så småningom kom ur denna debatt.

Zappa hade förstås en egen etikett: WARNING/GUARANTEE: This album contains material which a truly free society would neither fear nor suppress... In some socially retarded areas, religious fanatics and ultra-conservative political organizations violate your First Amendment Rights by attempting to censor rock & roll albums. We feel that this is un-Constitutional and un-American.

Den mest kända låten med/av Zappa torde vara Bobby Brown Goes Down som är tämligen kommersiell. Det finns annat som inte är lika lättlyssnat…

W.A.S.P. - Inside the Electric Circus - 1986

Eftersom Randy Piper hoppade av efter förra skivan – The Last Command, har Blackie Lawless nu, förutom att agera vokalist, antagit rollen som gitarrist i bandet. Ny medlem är Johnny Rod – tidigare i King Kobra, som togs in just för att Blackie skulle slippa spela bas, vilket han tydligen inte gillade. Johnnys egenskaper som bakgrundssångare är förstås inte helt oviktiga heller, men någon större skillnad i soundet är det inte. Det är en samling ganska mediokra låtar som möjligen hålls samman av temat i titelspåret. Det är i och för sig en ganska lös sammanhållning i så fall och eftersom ”the electric circus” syftar på turnélivet och det bandet får se i publikhavet från sin plats på scenen kommer man väl undan med ungefär vad som helst.

Jag såg bandet live, som förband till Iron Maiden, på den här turnén och var väl inte jätteimponerad av deras liveframträdande heller. Jag inser förstås att man inte kunde ha sämre timing. Det var lite för sent för deras mest spektakulära dagar och lite för tidigt för deras mer mogna period. Jämför man med första skivan finns det inga som helst ambitioner att chocka publiken eller att chocka etablissemanget längre. Det är ganska snäll musik som man knappast höjer på ögonbrynen för. Och framförallt inte anno 2010!

Hur som helst är det här en jämnare skiva än den förra – The Last Command, men det behöver absolut inte vara något positivt. Tvärt om i det här fallet faktiskt. Låtarna är mer mediokra än tidigare och om jag har förstått det hela rätt är inte Blackie Lawless särskilt nöjd med den här skivan själv. Nu är ju han i och för sig känd för att vara enormt självkritisk och perfektionist ut i fingerspetsarna men jag tycker ändå det säger lite om produktionen. Några låtar sticker förstås ut från mängden: titelspåret Inside the Electic Circus, i någon mån 9.5. –N.A.S.T.Y. men framförallt I Don’t Need No Doctor, som ironiskt nog är en cover av en Ray Charles låt. Jag tycker W.A.S.P. gör en utmärkt version av låten även om den är förklädd till den milda grad att den är omöjlig att förknippa med upphovsmannen. Men som jag varit inne på tidigare har W.A.S.P. historiskt sett inte varit rädda för att inkludera coverlåtar på sina skivor. Och faktum är att Uriah Heeps Easy Livin´ i W.A.S.P.s version är ytterligare en låt som sticker ut från mängden. Resten av albumet är absolut inte dåligt och är förstås lyssningsvärt, inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv, men det är lite för jämntjockt för min smak.

6/10