Lisa Ekdahl – Lisa Ekdahl – 1994

Det tog mig många år innan jag riktigt fattade vad det var för slags musik som rymdes på den här debutskivan av vår svenska sångfågel Lisa Ekdahl. Hela tiden har jag förstås rubricerat det som visor i någon form och det står jag fast vid, men det finns också inslag av jazz och det jag upptäckte bara häromdagen – i de låtar jag håller allra högt finns det faktiskt något som jag skulle vilja kalla för latinorytmer!

Ingen har väl kunnat undgå den stora monsterhiten som kanske startade Lisas karriär på allvar – Vem Vet. Det är en bra låt, det är inget snack om det, men jag tycker det finns andra låtar som inte är fullt så uppenbara som är betydligt bättre! Benen i Kors, Jag Skrek och Flyg Vilda Fågel för att nämna ett par.

Texternas teman växlar mellan ovillkorlig kärlek som inte kan förnekas rationellt och relationsproblem där både gräl och ånger är förekommande. Lisas textförfattande på den här skivan är fullständigt briljant och ingen kan väl säga att hon inte har en speciell och lätt igenkänningsbar röst? Om man tycker om det man hör är ju en annan femma förstås! Själv älskar jag det! Det här var min inkörsport till hennes musicerande och det är mig ett sant nöja att nu åter gå igenom skivorna för en fräsch uppfattning om dem. Den här var klart bättre än vad jag mindes dem som och det är ju angenämt när det förhåller sig på det sättet!

9/10

Recension: Europe – Bag of Bones – 2012

Jag måste säga att den här plattan blev något av en besvikelse! Jag älskade verkligen återföreningsplattan Start From the Dark som kändes nytt och fräscht även om andra band gjort liknande skivor sedan tidigare. Jag missade The Secret Socitey och LastLook at Eden fann jag vara en glimt tillbaka mot storhetstiden, lättare låtar designade att sätta sig snabbt hos publiken. Nu är det dags att gå tillbaka till det som gjorde Start From the Dark så bra…

Men det finns en viktig skillnad, låtarna är inte i närheten av att vara lika starka som de var på återföreningsplattan! Det är också störande välproducerat och låter inte särskilt inspirerat. Enstaka låtar är väl bra, som första singeln från albumet – Not Supposed to Sing the Blues, är rent av fantastiskt bra! Men framåt slutet av albumet är det bara tröttsamt att lyssna på nedstämda gitarrer och känslolös musik.

Men eftersom låtarna fungerar rätt bra för sig själva är det egentligen inte frågan om något dåligt utan bara tjatigt och tillrättalagt. Jag har oerhörda problem men överproducerad musik och jag kan inte vara hur förlåtande som helst mot det. Det blir jobbigt att lyssna när det egentligen är meningen att man bara ska luta sig tillbaka och njuta. Det är väl det som är skillnaden mellan ett samlingsalbum när bara de enskilda låtarna betyder något och ett vanligt album som ska knytas ihop på något sätt. Inte nödvändigtvis genom ett uppenbart tema men i alla fall så pass mycket att det är intressant hela vägen och det är precis där man misslyckas.

6/10

U.D.O. – Mastercutor – 2007

Någon gång i tiden kände jag väl en viss besvikelse över att Udo Dirkschneider lämnade Accept, att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor med dem hade inte så stor betydelse,  han var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte längre något emot att Udo har gjort solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för dussinproduktionerna.

Nu var jag kanske lite orättvis men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som helst som Udo har lagt sång på, bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!

Det är inte förrän framåt slutet, i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).

7/10

Recension: Rosanne Cash – Black Cadillac – 2006

Nu vet inte jag om det finns några country artister med efternamnet ”Cash” som inte är släkt med den store ikonen och legenden Johnny Cash men Rosanne är i alla fall dotter till honom. Bara det gör att det blir oerhört intressant att lyssna för att ta reda på om det finns likheter eller för den delen fundamentala skillnader!

Man kan väl inte säga att Rosanne kommer upp i sin pappas klass någon gång men det rör sig å andra sidan inte alls om samma typ av country heller. Det här är mer lättsmält country-pop ballader eller vad man ska säga och den country-honky tonk som pappan sysslade med finns inte närvarande någonstans. Personligen är jag inte så förtjust i den stil som Rosanne står för, åtminstone på den här skivan, men hon gör de faktiskt ganska bra och redan efter några genomlyssningar finner jag att det trots allt är ganska skönt att lyssna på!

Det borde helt enkelt låta som dussincountry i mina öron men det gör det inte. Jag vill inte påstå at Rosanne har någon speciellt utmärkande röst men det spelar ingen roll, på något sätt lyckas hon intressera mig i alla fall. Betyget blir faktiskt ganska gott även om jag inte är tillräckligt insatt i genren för att dra några direkta paralleller eller referenser till andra artister.

7/10

Annihilator – Alice in Hell – 1989

Jag vet faktiskt inte vilken skiva som blev min inkörsport till Annihilator men jag är i alla fall säker på att det inte var denna, deras första skiva! Under åren har Annihilator, eller Jeff Waters som egentligen ÄR bandet, lyckas förbli innovativa och intressanta och när andra band har utvecklats åt det negativa hållet och känts trötta har Jeff alltid lyckats verka vital när det gäller kompositionerna!

Det här är alltså debutskivan och den är väl inte riktigt lika välproducerad som det som skulle komma senare. Det är heller inte riktigt samma grad av tempoväxlingar och innovativt gitarrspel som senare skulle bli verklighet. Annihilator kan sägas spela många genrer beroende på vilken platta det handlar om. De har avverkat Thrash, vanlig Heavy Metal, nästan lite radiovänlig rock och här är det mest frågan om Speed Metal tycker jag. Skillnaderna är kanske hårfina men är man petig som jag måste man helt enkelt rubricera…

Som vanligt är det oerhört tight musik. Jag tror att Jeff är något av ett musikaliskt geni för vad han än företar sig så låter det bra. Det känns vara hur teoretiskt fel som helst men när han gör det blir det välljudande riff av det! Det här är bara början på den resa som Annihilator kommer att ta men det känns så skönt att vara med från början!

7/10