Joan Jett – Pure and Simple – 1994

Det här är en skiva som har stått i min hylla under många år. Det var länge sedan jag hade framme den senast och jag minns den som ganska medioker fast med ett par glimmande stunder. Och när jag plockade fram den igen för att testa min teori vill jag säga att jag nog hade ganska rätt. Den har ett par höjdarlåtar men inte mycket mer än så, Spinster och As I Am, som dessutom har ett riktigt bra budskap även om det är uttjatat och klyschigt. Ta mig som jag är! Det låter ju i alla fall vackert och eftersom jag är en sucker för alla människors lika värde och för rätten att få vara sig själv kanske det betyder lite extra mycket för mig just det där. Förutom detta är det faktiskt ganska tjatigt och framåt slutet är det nästan lite irriterande att lyssna på den. Det är dessa två låtar och kanske någon till framåt slutet som gör plattan uthärdlig. Som helhet är det en stereotypisk Joan Jett skiva som jag inte hade plockat fram om jag inte nyligen hade sett filmen om The Runaways, samt även Dokumentären om bandet – Edgeplay. Jag blev helt enkelt intresserad av att lyssna in mig på Joan Jett igen. Men även Cherrie Curie och Lita Ford naturligtvis. Det här blir den första skiva jag skriver om med detta i åtanke men förhoppningsvis inte den sista. Det är ett intressant fenomen det här med The Runaways och kanske framförallt Joan Jett. Hon är väldigt mystifik och det är inte mycket man känner till om henne förutom hennes musik då. Den vet man ungefär hur den kommer att låta redan innan man sätter på en skiva med henne. Men kring hennes person finns det inte särskilt mycket att hitta. Det spekuleras till exempel då och då om hennes sexuella orientering och jag har sett henne få frågan i någon intervju. En ganska klart ställd fråga om hon är homosexuell eller inte. Hennes svar är briljant, vilken betydelse för min musik har det? Och det har hon naturligtvis rätt i. man kanske ska skilja på personen Joan Jett och musikern?

4/10