Recension: Blackmore’s Night – The Village Lanterne – 2006

Här har Ritchie Blackmore och Candice Night hittat en perfekt blandning av bardinspirerad folkmusik och mer traditionell och hårdare rock a la Deep Purple. Konceptet flytet bra in i varandra och man tänker nästan inte på att låtarna skiljer sig ganska mycket åt musikaliskt sett. Man har till och med vävt in Purple klassikern Child in Time, och det är faktiskt en riktigt bra version även om Candice Night tenderar att bli lite flat i sitt uttryck. Det är sång utan att ta hänsyn till textens betydelse skulle man kunna säga, men det är inte riktigt så enkelt heller. Det finns helt klart inlevelse, till exempel i Ralph McTells Streets of London, men det blir lite livlöst. Dock måste jag understryka att Nights röst är mycket vacker och passar ypperligt både till de medeltidsispirerade sångerna och de mer medryckande rocklåtarna som faktiskt har en ganska stark hook. Ritchie Blackmore bevisar förstås också vilken skicklig gitarrist han är och får ganska stort utrymme att jonglera med gitarren i några av de elektriska rocklåtarna.

8/10

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987

Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10

Recension: Blackmore’s Night – Fires at Midnight – 2001

Efter diverse turer fram och tillbaka i Deep Purple är detta numera den mytomspunna gitarristen Ritchie Blackmores hemvist. Men oavsett hur mycket man förknippar honom med den musik han levererade i Deep Purple och Rainbow är det här något helt annat. Det är mycket mer traditionell rock med ganska rejäla influenser från folkmusik och jag måste säga att det är svårt att inte bli förälskad i det här när man först hör det. Det är sparsamt instrumenterat och inte sällan akustiskt, även om detta inte är fallet hela tiden. Blundar man och låter fantasin flöda kan man nästan se ett medeltida hov framför sig, skalorna och instrumenteringen för tankarna till detta. Det gör också Candice Nights sagolika och rena röst tillsammans med texterna som nämner magier och kungar och annat som passar in i sammanhanget. Hela produktionen är otroligt följsamt vacker och mycket skön att koppla av till. Det som drar ned betyget en smula är de låtar som ligger aningen längre från folkmusiken än majoriteten av materialet. De förefaller en smula mediokra i sammanhanget även om man lätt kan ha överseende med detta i ett större sammanhang. 

8/10

Noice – Europa – 1982

Ursäkta? Vad är det här? Det finns inget här som påminner om det som gjorde första och andra skivan så bra. Det finns ingen vidare inlevelse och jag vill knappt kalla det för rock längre. Synthpop är ett bättre epitet. Man undrar om det ens är samma band som tidigare släppt tre rockplattor som etablerat sig på den svenska rockhimmeln, eller i alla fall två av dem. Svaret på det är: nja… Det är en ny medlem på Gitarr och sång (även om man inte hör några gitarrer) – Niklas Östergren och flertalet låtar är skrivna av Freddie Hansson, bandets keyboardist. Detta hörs mer än tydligt då han ibland svävar ut mer än lovligt på sitt instrument. Även Kee Marcello medverkar och producerade dessutom plattan. Ingen större merit om man frågar mig!

2/10

Recension: Alice Cooper - Alice Cooper Goes to Hell (1976)

Alice Cooper Goes to Hell (1976) – Det här albumet följer ungefär samma musikaliska linjer som det legendariska föregående albumet Welcome to my Nightmare och låtarna känns skrivna med eftertanke på hur se ska kunna framföras på scen. Det är teatraliskt och skulle passa på vilken musikalscen som helst, åtminstone så länge det handlar om en sorts rockmusikal. Dock måste det tilläggas att det inte finns några direkta klassiker på den här plattan, åtminstone inte om man ignorerar titelspåret Go to Hell. Det innebär som vanligt inte att man inte hittar riktiga höjdare, för även om smått obskyra You Gotta Dance och I’m the Coolest, som känns som en ytterst ironisk betraktelse inte helt olik vår egen Mats Rådbergs Det är inte lätt att va’ ödmjuk, kanske inte tillhör toppskiktet i Alice Cooper karriär men rocklåten Didn’t We Meet och balladen I Never Cry, som dessutom lyckades ta sig en bra bit upp på listorna, är definitivt det! Samtliga låtar, förutom I’m Always Chasing Rainbows är förresten skrivna av Alice själv tillsammans med Dick Wagner. Bob Ezrin producerar och är också inblandad i de flesta kompositionerna.

Vad har vi mer då? Tja, det går ju helt enkelt inte att ogilla Give the Kid a Break, där Alice utnyttjar sina teatraliska färdigheter och gör en duett i helvetet med sig själv. Det är förstås, liksom resten av plattan, inte utan humor och det är kanske det som gör Alice Coopers temaplattor så bra, att det finns en värme bortom pretentiöst dravel och även om det inte når ända fram till, som i smått överdrivna musikallåten I’m Always Chasing Rainbows, finns där alltid en viss självbetraktelse inbakad. Det är kanske mer sant än någonsin på det här albumet förresten, som tydligen handlar väldigt mycket om Alice egen alkoholism. Titlar som Guilty, förstärker detta även om melodiösa ballader som Wake Me Gently kanske inte har så mycket med saken att göra.  Ingen kan dock ta ifrån Wish You Were Here dess kvalitéer och även om det här inte är en platta som hamnar i det absoluta toppskiktet, varken när det gäller Alice karriär eller sjuttiotalet i stort är det ett stabilt album som torde tilltala dem som intresserar sig för typisk rockmusik från just den här perioden. En musikalisk bagatell kanhända, men en väldigt bra sådan trots allt! Avslutas med något som skulle kunna vara ett preludium inför den kommande From the Inside, men nu överanalyserar jag… – 7/10