Deep Purple – Purpendicular – 1996




Efter en återföreningsperiod av den klassiska sättningen på fyra skivor, eller tre egentligen eftersom Slaves & Masters som kom mellan The House of Blue Light och TheBattle Rages On inte hade Ian Gillan på sång utan Joe Lynn Turner, tar nu sagan slut. Ian Gillan är tillbaka bakom micken men Ritchie Blackmore har istället fått stryka på foten. För många människor var han säkert lika synonym med klassiska Deep Purple som för Rainbow och jag måste erkänna att jag personligen hade tvivel om hur det egentligen skulle kunna fungera utan honom. Med facit i hand kan jag konstatera att det inte gör så stor skillnad. Steve Morse, som har ersatt Ritchie Blackmore fungerar utmärkt och även om det egentligen inte blir bättre så är det definitivt inte sämre heller. Man känner igen soundet även om det i några av låtarna låter lite modernare än vad man är van vid från tidigare, men det är inga större skillnader egentligen. Dock kan man konstatera att det faktiskt låter som om de övriga musikerna, och framförallt Ian Gillan, faktiskt tycker att det är lite roligare än på länge. Tyvärr hjälper inte det eftersom många av melodierna är rätt tråkiga och det finns inga direkta toppar. Det finns heller inga djupare dalar utan det blir rätt så jämntjockt över hela linjen. Klart igenkänningsbart alltså, men utan det allra bästa materialet!

5/10