Nelly Furtado – Whoa, Nelly! – 2000

När jag först köpte den här skivan för några månader sedan så tyckte jag vid den första genomlyssningen att det var ganska usel musik faktiskt. Det var inte alls musik som tilltalade mig, alldeles för mycket radiopop, alldeles för modernt etc. Jag ställde därför den i hyllan och glömde mer eller mindre bort den. I dagarna fick jag dock för mig att jag skulle plocka fram den inge, och det gjorde jag. Det jag hörde var mycket bättre än vad jag mindes det som! Det är förstås fortfarande väsligt radioanpassat och passar ypperligt ihop med mina fördomar om popmusik tillsammans med en gnutta latinoinfluenser och R&B. Hon har en viss accent, som troligen beror på hennes portugisiska påbrå som jag tycker är ganska charmigt, rent at sexigt kanske. Musikaliskt sett är det väl inget att hoppa av glädje över men efter att ha låtit den stå i hyllen under ganska lång tid för att plocka fram den igen och tycka att det mycket bättre får jag säga att hennes röst faktiskt är ganska trevlig. Och det gör att den faktiskt klättrar lite på betygskalan! Jag mindes den som ungefär 3/10, ingen katastrof men ganska bedrövligt. Efter att ha lyssnat på den igen ett par gånger tycker jag att den klättrar upp åtminstone två snäpp. Det är förstås inte jätte jättebra och att sätta sig ner för att bara aktivt lyssna på den här skivan gör man kanske inte, i alla fall inte undertecknad, men det funkar utmärkt som bakgrundsmusik. Ganska trevligt överlag, men menlöst och i längden blir det nog lite segt.

5/10