Accept – Predator – 1996



Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket omUdo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är man lyssnar på. Vi ska komma ihåg att Accept faktiskt var ett av banden som en gång i tiden formade genren och att kalla dem för pionjärer och ledsagare är absolut ingen överdrift. På ett par av låtarna sjunger dock inte Udo utan bandets basist Peter Baltes och jag anser det därmed bevisat att Accept faktiskt inte behöver Udo Dirkschneider för att fungera. Han har visserligen en väldigt speciellt röst som är lätt att förknippa med bandet, men det funkar ganska bra ändå! Musikaliskt sett ligger det dock någonstans mellan gamla klassiska Accept och Udos soloprojekt, där gamla Accept får räknas som något mer melodiöst och U.D.O. som det lite råare och fräckare. Till och med lite för hårt och fräckt emellanåt kanske. 

8/10