Mikael Wiehe - Ta Det Tillbaka - 2010

Mikael Wiehe:

Ta Det Tillbaka

2010

Warner Music Sweden: WMS5051865-825326

Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva! Och utan att penetrera saken ytterligare drar jag snabbt slutsatsen av att det finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.

Det som är nytt är däremot att han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är lite synd. Jag gillar bättre när Mikael Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans en recension som hävdade att Mikael Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en människosyn, som enligt Mikael Wiehe återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.

Och vårt kungahus kommer sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär samma tema som Nils Ferlin en gång diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan – Gud, Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående har belysts under hela Mikael Wiehes karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater, medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.

Men det är inte bara gnällande, tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe, det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron. Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén förstås ett faktum!

Albumet innehåller dessutom en hel bonusskiva med Mikael Wiehe live sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna. Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt så lyckas han alltid med sina presentationer.

8/10

Lars Winnerbäck - Vatten under Broarna - 2004

Min första recension av en Winnerbäckplatta! Den är några år gammal nu...

Lars Winnerbäck

Vatten Under Broarna

2004

Sonet/Universal Music 986 818-8

Först av allt måste jag konstatera att jag ingalunda är någon expert på Lars Winnerbäck, hans musik eller hans texter. Dock behöver man inte vara större kännare för att snabbt konstatera att texterna betyder oerhört mycket. Det är litterärt och poetiskt och de målande metaforerna känns fräscha, han är en vass ordproducent, så mycket står klart. Så fick han också en grammis som årets textförfattare samma år som Vatten Under Broarna kom ut! Ta bara mitt absoluta favoritspår på plattan – Stackars - hur plockar man ut guldkorn ur en sån text? Ska man välja hela första versen? Stackars mannen med medaljer/som bara putsar sina minnen/Han sitter tyst bland gammalt skrot/Kan inte se för allt sot/Att ingen sitter mittemot. Eller kanske de här raderna? Stackars han som aldrig kämpar/Han som säger "Stackars mob"/Han som hamna först i kön/Och blev så nöjd med sin lön/Att han glömde sitt jobb. Eller kanske refrängen..

Det är dock inte den enda starka låten, varken musikaliskt eller textmässigt. Plattan inleds till exempel med den jordnära och personliga Se Dig Om som Winnerbäck själv menar skulle ha försvunnit om det inte legat som just inledningsspår på plattan. Jag är inte säker på att jag delar den uppfattningen då jag tycker den har en stark hook även om den är sparsamt instrumenterad med bara akustisk gitarr och piano och väldigt lågmäld. Textmässigt behandlar den teman om betraktelse eller kanske att man ska leva i nuet? se dig om/det är här du står/det är en dag imorgon/och det var en dag igår/det mörkar ute snart är natten här/vad du än förutspår/vem du än är. Även här är det svårt att plocka ut russinen och eftersom texterna ofta är progressiva är de svårbeskrivna utanför sitt sammanhang, det är de små nyansernas texter där orden viktats omsorgsfullt för att förmedla exakt rätt känsla.

Nåja, Resten av plattan, möjligen med undantag av andra spåret Det Är Visst Någon Som Är Tillbaka, som är tämligen bluesinfluerad, följer samma mönster med antingen relativt lågmäld eller personlig känsla. Varse sig det är tänkvärda låtar som Elegi eller Dom Tomma Stegen eller.. Ja, eller vad då? Det finns ju inget annat än eftertänksamhet i texterna, det finns alltid en nyans extra att utforska och i det man kanske först tyckte lät aningen sävligt på gränsen till trist, upptäcker man efter några genomlyssningar en oanad lyster.

Musikaliskt handlar det om ganska enkla välskrivna melodier med ett framförande som man lätt relaterar till en rökig pub med Winnerbäck som trubaduren. Det känns äkta och oförfalskat, klangerna doftar både vemod och välbefinnande styrka. Winnerbäck ställer frågor till oss med det känns som om han själv sitter inne med alla svaren, vi övriga kan bara spekulera i vad han vill ha sagt och hoppas att han blir den framtida karamelodiktstipendiat han så väl förtjänar!

Det här är helt klart en bra inkörsport till Winnerbäck, den gör att man blir sugen på att upptäcka mer, både tidigare och senare produktion. Så se till att investera i fler plattor, det tänker jag göra!

9/10

Cornelis Vreeswijk: Medborgare – Tack och Adjö - 2007 - Sista inspelade konserten!

Cornelis Vreeswijk

Medborgare – Tack och Adjö

2007

Silas Bäckström Produktion AB: SBCD523

När jag skrev om en liveskiva som heter TillSist var jag alldeles lyrisk, men jag nämnde också den här som skulle vara en ännu senare liveinspelning med Cornelis än Till Sist. Faktum är att detta påstås vara hans näst sista spelning i livet så det är väl sannolikt att man denna gång inte lyckas hitta mer livematerial från senare datum. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner och det finns ett informativt stycke text i det medföljande häftet skrivet av Bengt Sändh, eller rättare sagt ett utdrag ur hans bok Cornelis i Mitt Minne, som handlar just om den här sista turnén. Men allt det där saknar egentligen betydelse om man ska bedöma de musikaliska kvaliteter som egentligen framförs.

                                             

Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att Mäster Vreeswijk faktiskt känns ganska trött. Sannolikt har sjukdomen mattat honom och i kombination med en dålig mix, åtminstone vad gäller ljudvolym, mellan presentationerna och själva låtarna är det svårt att höra vad han pratar om emellanåt. Dock måste det tillstyrkas att inlevelsen under själva låtarna inte går att klaga på! Det finns några små lustigheter när det gäller låtvalen också, det är annorlunda versioner och ett par riktiga ögonbrynshöjare också faktiskt. Att Cornelis krypt till korset och valt att framföra Hönan Agda, som han i flera intervjuer tagit avstånd ifrån och sagt att han varit omåttligt trött på, känns snarast som ett sätt att inte förvägra publiken vad den vill han längre och som ett sista försök att ödmjukt bjuda på sig själv. Kulturarbetare, säger han själv flera gånger om både sig själv och sina medmusikanter och det är kanske så man ska se honom så här i elfte timmen. Publiken ska underhållas, det är kanske inte svårare än så det ska vara oavsett om man väljer att kalla honom för en trubadur, bluessångare eller estradör.

Musikaliskt sett pendlar låtarna mellan en stor tidsperiod och att se inspelning som ett slags ”Best of Cornelis” är inte särskilt svårt. Versionerna av låtarna är dock egensinniga och när det inte rör sig om bluesiga tolkningar så är det mycket sambainspirerat. Märk Hur Vår Skugga framförs delvis på holländska och även om publiken inte förstår ett ord kommer han undan med det. Han skojar bort det hela lite och förklarar att holländarna heller inte förstod texten. Fast det är klart, att tolka Carl Michael Bellmans text är kanske inte det allra lättaste ens på originalspråket. Hur mycket som försvinner eller tillkommer i översättningen vet jag inte.

Men kulturskatt eller inte så har skivan inte riktigt den inlevelse som Till Sist hade, den känns som sagt tröttare och vill man sjunga med i sångerna är det nästan omöjligt. Cornelis blueskänsla gör att han verkar ta det hela lite adlib och det är väl egentligen bara de mest taktfasta låtarna som Digital Reggae och Skyddsrumsboogie som lämpar sig om man vill vara med och skråla. Dessutom tar han sig vissa textmässiga friheter och har ändrat lite här och där i jämförelse med de mest kända versionerna på många av låtarna.

Ett par månader senare var han borta…

7/10

Ted Nugent ställer upp i presidentvalet 2016!

Det hävdar i alla fall bloggen info brodcast att Ted Nugent har antytt i en intervju med Washington Post. Det är väl inget som påverkar oss här i Sverige, för chansen att han skulle vinna är väl i det närmaste obefintlig. Men Ted har onekligen starka politiska åsikter, långt ut på högerkanten. Det är i alla fall den information man får om man googlar. Han är en inbiten förespråkare för vapen och för jakträttigheter. Jag kan inte påstå att jag har någon direkt koll på ”det finstilta” i hans åsikter men det verkar inte som att det behövs heller. Enligt svenska Wikipedia lär han stödja så kallad Vit Makt! Jag ids inte leta efter bevis för detta, men jag blir inte förvånad!

Musikaliskt har han väl haft ett par hits, med Cat Scratch Fever i spetsen. Jag tror jag har en platta med honom som jag har glömt vad den heter.. Det finns nog ingen anledning att stödja honom ekonomiskt med att skaffa fler skivor?

Video: Newsted - Soldierhead

Fan, jag gillar det här skarpt! Det är skönt att någon (gammal) metallicamedlem fortfarande håller fanan högt!